Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Den bortglömde diktaren. Till Per Hallströms åttioårsdag. Av Helge Gullberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den bortglömde diktaren
ning har varit förhållandet mellan illusion
och verklighet. Han tröttnar icke på att i
växlande aspekter skildra mötet mellan en
idealistisk drömmare och en verklighet, som
i regel ter sig grym och fientlig. Mötet ger
ofta anledning till en konflikt med tragiskt
slut. Ytterst bottnar Hallströms pessimism
i hans inåtvända läggning och hans egna
bittra erfarenheter av oemotsvarigheten
mellan fantasilivet och verkligheten, men
den har närts av hans bekantskap med
Schopenhauers tankevärld och av hans reaktion
inför tidsutvecklingen. Trots sin starka
skönhetslängtan har Hallström icke kunnat
nöja sig med en estetisk syn på tillvaron,
utan är främst moralist. Han hyllar den
goda handlingen, det osjälviska offret.
Härmed sammanhänger hans förhärligande av
medlidandet, »själens vishet och klarsyn,
livets bästa gåva», såsom han en gång har
sagt. Det är det enda som gör livet
uthärdligt. Hallströms förståelse för
medmänniskorna är stor, men urartar aldrig till
försvar för vad som helst, gränslinjen mellan
gott och ont utplånar han aldrig. Döden är
ett ofta återkommande motiv hos
Hallström; den är prövostenen på livet, som
tack vare den får sin mening.
Hallströms andliga utrustning bär i hög
grad vetenskapsmannens prägel: skarp och
rörlig intelligens, rikedom på uppslag och
infall, kombinationsförmåga och klart
omdöme. Han skulle ha blivit en utmärkt
litteraturforskare, något som till fullo bevisas
av hans essayer och levnadsteckningar.
Det var därför ett naturligt val Göteborgs
högskola gjorde, när den år 1916 hedrade
honom med den filosofiska lagern.
Hallström är emellertid också en
utpräglad känslomänniska, med en stark
sensibilitet för intryck och stämningar och en
utomordentlig förmåga att leva sig in i
och med sitt eget själsliv liksom svinga med
i olika stämningslägen.
Slutligen är Hallström en inåtvänd
fantasimänniska med en sådans svårighet att
finna sig tillrätta i tillvaron. Han stötes
bort av det våldsamma, hårda och
känslolösa i verklighetens värld. Trots sin
världs-frånvändhet har han ett starkt sinne för
vad som är äkta såväl i konst som i liv.
Han reagerar mot det oäkta, självbelåtna
och humbugsmässiga, var det än möter, och
vilken skepnad det än döljer sig i. Han
förutsåg tidigare än de flesta den katastrof,
som hotade vår civilisation och som kom
med det första världskriget. Detta blev för
honom en fruktansvärd upplevelse, som det
tog honom år att övervinna, om det nu
någonsin helt lyckades, innan det andra
stora kriget följde med dess ännu hemskare
våldförande på alla värden. På grund av
sin känslighet har han haft svårt att göra
sig fri från tidshändelsernas tryck; de ha
fördystrat hans sinne och rätt mycket
hämmat hans arbete.
Kring sekelskiftet och under 1900-talets
första decennier lästes Hallström ganska
flitigt och utövade ett visst inflytande på
andra författare, t. ex. på den unge
Hjalmar Bergman, såsom Erik Hj. Linder visat.
Vissa av Hallströms arbeten ha gått ut i
många upplagor, flera ha översatts till
åtskilliga andra språk och översättas
alltjämt. Han har dock aldrig hört till de
mycket lästa författarna, såsom de andra
stora nittiotalsdiktarna, och är numera
rätt glömd av den stora publiken, i varje
fall icke uppskattad så, som hans storhet
rätteligen förtjänade. Man kan fråga sig,
vad som är anledningen till detta.
Först och främst är Hallström ingen
lätt-tillgänglig diktare. Han kräver ofta stor
uppmärksamhet och vaken
tankeverksamhet av sina läsare. Detta har samband med
hans intellekts rörlighet. Reflexion och
analys intaga i hans diktning en viktig plats,
något som ibland kan hämma fantasiens
fria lek och inkräkta på åskådligheten.
Hans dikt griper icke alltid omedelbart, men
vinner vid närmare bekantskap. I olikhet
med dagens best-sellers uthärda hans ar-
27—Ord och Bild, 55 :e årg.
417
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
