Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Nationalskalden och nationalfilosofen. Några synpunkter på J. V. Snellmans förhållande till Runeberg. Av E. N. Tigerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nationals kal den och nationalf Ho so f en
Några synpunkter på J. V. Snellmans förhållande
till Runeberg
Av E. N. Tigerstedt
__’ JJ AN STÅR STATY», lär Jöns
Jacob Berzelius’ änka en gång ha svarat
på en malplacerad fråga om hennes mans
välbefinnande. Och att »stå staty», det är,
kan man säga, alla stora mäns öde.
Eftervärlden är inte nöjd, förrän den fått dem
placerade på en piedestal, utom räckhåll
för klåfingriga händer och närgångna
blickar. De levande och individuella dragen
stelna till en mask, rynkorna och vårtorna
slätas ut, gestaltens skröpligheter höljas i
idealets mantel. Kanoniseringsprocessen har
börjat.
Denna försköning, denna idealisering och
stilisering eller — för att nämna den vid
dess rätta namn —• denna förfalskning
inskränker sig inte till idolens egen person,
den utsträckes till hans omgivning. Det
är som om eftervärlden inte skulle kunna
uthärda tanken på en motsättning eller
rent av en konflikt mellan tvenne föremål
för dess dyrkan. Den vill inte råka i det
sorgliga läget att nödgas välja mellan dem.
Därför framhäver den och överdriver allt
som förenar, medan den i görligaste mån
förnekar eller åtminstone reducerar det
som skiljer. Vad som en gång varit en
brottning mellan mäktiga personligheter och
starka viljor, det blir i eftervärldens ljus ett
friktionsfritt samarbete och en obruten
harmoni. Det är eftervärlden som skapat
legenden om »de fyra vännerna», d. ä.
Moliére, La Fontaine, Racine och Boileau
— ett brödralag som i själva verket aldrig
existerat. Det är eftervärlden som skapat
myten om »dioskurerna i Weimar» och
fått oss att glömma den stora, först öppna
och sedan latenta, spänning som rådde
mellan Goethe och Schiller. Och det är en
liknande förvanskning av fakta som
eftervärlden gjort sig skyldig till, när den utan
vidare ställt Johan Vilhelm Snellman vid
Johan Ludvig Runebergs sida.
Att så skulle ske på det håll, där man
omfattade Snellmans ideer, där man i
honom såg nationalfilosofen, den som en
gång för alla utstakat riktlinjerna för
Finlands kulturella och politiska liv, är mindre
förvånande. Att räkna Runeberg till de
sina, att identifiera nationalskaldens
förkunnelse med nationalfilosofens, framstod
här som en självklarhet. Arvet från den
nationella romantikens stora tid tedde sig
som en oupplöslig enhet. Men också på
sådant håll, där både Runebergs och
Snellmans auktoritet förkastades, godtog man
mer eller mindre medvetet denna
identifiering. Ett bevis härpå är det manifest,
som den unge upprorsmannen i Arvid
Mörnes psykologiskt och tidshistoriskt så
märkliga utvecklingsroman »Ett liv»
utslungar mot en äldre generations förbenade
dogmatism. Denna protest riktar sig i lika
måtto mot nationalskalden som mot
nationalfilosofen, som båda uppfattas såsom ett
hinder för det nya och unga i tiden: »En
filosof! Det är ofrånkomligt. Fosterlandets
filosof är en, han med pekstickan, som
förkunnade att ett folk, vars ena del talar ett
språk och den andra ett annat, icke är ett
422
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
