Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Modern svensk filosofi 1916—1946. Av Gunnar Aspelin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Modern svensk filosofi i g i 6—1 946
stränga logiska krav. Att smidigt återgiva
psykiska nyanser är inte hans starka sida,
men han presterar värdefulla utredningar,
när det gäller att granska och bearbeta
vetenskapliga arbetsbegrepp. Under de
senare åren har han mer och mer kommit att
intressera sig för socialpsykologiens problem
och har vid amerikanska universitet
förvärvat sig en ingående kännedom om denna
unga vetenskap och dess metoder.
Studerar man den följande filosofiska
forskningen i Uppsala, finner man en intressant
utveckling, som leder fram till en betydande
nyorientering. År 1926 debuterade Gunnar
Oxenstierna med sin doktorsavhandling
»Tids-och intuitionsproblemen i Bergsons filosofi»,
och två år senare följde Harry Meurling med
en skarpsinnig undersökning av
»Fullkomlig-hetsbegreppet i Spinozas filosofi». I sina
senare skrifter behandlade docenten
Oxenstierna logiska och kunskapsteoretiska spörsmål
med den begreppsanalytiska metod, som han
använde med säkerhet och precision. Han var
en högt begåvad forskare, och hans bortgång
vid relativt unga år var en verklig förlust
för den svenska filosofien. Framför allt var
han de djärva uppslagens och de skarpt
tillspetsade problemlösningarnas man, och i sina
populära skrifter förfogade han över en
elegant och levande framställning.
Konrad Marc-Wogau, som disputerade
1932 och nyligen utnämnts till professor i
Uppsala efter Karitz, behandlade i sin
avhandling ett centralt tema i Kants filosofi.
Hans undersökning är representativ för
»Uppsalafilosofiens» arbetssätt; huvudintresset är
för honom att uppspåra och följa begreppens
inneboende dialektik. Samma drag
framträder i hans närmast följande huvudarbeten,
en studie i logikens teori och en stor
avhandling över Kants Kritik der Urteilskraft. I
hans senaste arbete, som behandlar teorien om
sinnesdata i modern engelsk filosofi, märker
man en tydlig förändring i metoden och
betraktelsesättet. Han har frigjort sig från det
dialektiska schemat, diskuterar olika
tankemöjligheter med stor fördomsfrihet, och av
den arroganta hållning, som stundom
irriterar läsaren i typiskt »Uppsalafilosofiska»
skrifter, finner man här intet spår.
Marc-Wogau har tagit intryck av den moderna
anglosaxiska riktning, som utgått från George
Edward Moore, och hans arbete utmärker sig
för den sobra realism, som verkar så
välgörande hos tänkarna av denna skola.
Hos docenterna Ingemar Hedenius och
Anders Wedberg finner man samma utveckling
från den inhemska traditionen till djupare
kontakt med modernt anglosaxiskt tankeliv.
Hedenius’ doktorsavhandling, 1936, en
intressant undersökning av ledande
tankegångar hos biskopen-filosofen George
Berkeley, var starkt påverkad av Phaléns
karakteristiska metod. I hans kunskapsteoretiska
studier från de senare åren märker man
impulser från Cambridgefilosofien och den
moderna logiska empirismen. Detsamma gäller
om hans elegant skrivna bok »Om rätt och
moral», där han bland annat ställer den
hägerströmska rättsfilosofien under debatt.
Wedberg disputerade 1937, och hans
avhandling var en begreppsanalytisk granskning av
Boströms tänkesätt. Han har sedan slagit in
på nya vägar och intagit en markant kritisk
hållning till den filosofiska
Uppsalatraditionen. Under en långvarig vistelse i Amerika
har han gjort sig grundligt förtrogen med den
moderna matematiska logik, som bygger på
Whiteheads och Russells väldiga
pionjärarbete, och i sin Verdandiskrift »Den nya
logiken» har han på ett förträffligt sätt
presenterat denna nya forskningsgren för svensk
läsekrets.
Den hägerströmska ståndpunkten
företrädes av docenten Martin Fries, som i ett
stort arbete »Verklighetsbegreppet enligt
Hägerström» 1944 givit en ingående
framställning av den store läromästarens teoretiska
filosofi. På det rent historiska området
arbeta två andra Uppsaladocenter, Sven
Werm-lund, vars doktorsavhandling av år 1944 var
ägnad den gamle Lundafilosofen Andreas
Ry-delius, och Harald Morin, som publicerat
studier över Boströms och Wikners
tankegångar.
Bland de forskare, som disputerade i Lund
på 30-talet, och sedan knötos till vårt
sydsvenska universitet, kommer först docenten
Elof Åkesson med sin Platonavhandling
»Episoden i Thaeitetos» 1933. Åkesson hade fått
sin vetenskapliga utbildning i Göteborg och
tillhört Vitalis Norströms lärjungekrets. I
sin avhandling framträder han som en fin
Platonkännare med säker filologisk metod
och vetenskaplig kombinationsförmåga.
Åkesson har också en mångsidig orientering i
modernt tänkande och förfogar över en
grundlig lärdom på skilda områden. Hans
essaysamling »Idéernas brottning» 1928 behandlar
aktuella socialfilosofiska och religionsfiloso-
fs—Ord och Bild, 55 :e årg.
433
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
