Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Opera- och konsertkrönika
efterhängsna solomelodin i »Turandot».
Preludierad redan i slutet av första akten,
kommer den nu i fullständig gestalt och i en förut
latent harmoniks färgframlockade inramning.
Dess nyckelord lyder: »Ma il mio mistero è
chiuso in me» (Men min hemlighet är
innesluten i mig). »Ein einschmeichelnd süsses
Gesangstück fast im französischen
Romanzen-tone» —• det är nog lite för lite sagt av den förut
citerade Wienkritikern. I orkesterns inledande
takter höres sorgmarschartat rytmiserade
tomma baskvinter, och det är av hymnisk verkan
när sångstämman -— strax efter den anförda
texten — bildar stegvis stigande decimor
tillsammans med orkesterbasarna. Detta var den
sista -—- om man så vill säga —- tjusiga melodi
Puccini komponerade, och mysteriet med
tillkomsten av en sådan tog han med sig i
graven. Det förunnades honom att också sätta
musik till — eller var inte snarare de
musikaliska uppslagen här det primära? — Liüs
sånger, den klangspröda i Ess-dur (»Tanto
amore segreto») och den till döden bedrövade,
i ess-molls sorgflor snyftande (textens ord
korresponderar inte heller här med tonerna).
Sorgmarschackord som här återkommer med
ökad tyngd gällde nu honom själv. Puccini
»förmäler i sin melodik — säger Fraccaroli
— en tår med ett leende». Blev han nu
själv Lyckoprinsen som ej mera log? Ånej,
in i det sista ansträngde han sig heroiskt
att fullborda sitt verk. Förgäves: notpennan
(och cigaretten) föll ur hans övernervöst
raspande hand (se partiturstilproven i Fraccarolis
biografi) där han satt sökande vid pianot.
Io son tutto una febbre! — dessa Den
okändes slutord i första akten hade Puccini kunnat
göra till sina egna. Men vad hjälpte febern,
sökandet vid pianot, mot isprinsessan han
fått att handskas med! Kallgrinande stod
redan i kulissen också det grymma ödet ■—■
hans outrotliga onda: strupkräftan —- och
väntade på sitt offer som försökt sig på något
omöjligt. Puccinis biograf skildrar med
vällustig utförlighet hur den käre vännen dag
för dag, timme för timme pinades. »Povero,
povero Puccini!» Till vilken melodi — kanske
ur »Butterfly»? — skall detta beklagande
sjungas?
Vad som — fullbordat av Franco Alfano
—-följer efter Liüs sånger är likgiltigt, hur
skickligt och pietetsfullt det än må vara gjort.
Men det var en olöslig uppgift att i en
slutduett ge livets färg åt den från början
artificiella prinsessan.
»Turandot» — Puccinis »Aida»? Ja,
såtillvida som båda verken är exotiserande »stor
opera», med reflexer från Meyerbeer. Men för
Verdi lyckades den krönande slutduetten där
två levande begravna människor in i det sista
visar sin förmåga av besjälad sång. I högre
grad än »Aida» är »Turandot» en utlöpare av
vad Abert med tanke på Meyerbeer kallar för
»musikoperan». Anmärkningsvärt är hur
par-landot, det speciellt pucciniska
uttrycksmedlet, här krymt ihop. Rent musikaliskt är
emellertid «Turandot» nog mästarens magnum
opus. Dramatiskt är det mer anlagt på effekt
än på sanning — de båda av Verdi, även i
»Aida», förenade egenskaperna.
Det är troligt att, om det inte åter
varit »Zutritt verboten» vid
generalrepetitionen, krönikören vid den bevistade
föreställningen hade orkat ägna större intresse
åt det på scenen synliga; första gången blir
som sagt örat i så hög grad engagerat. Så
pass mycket såg jag dock för att våga
instämma med de kritiker som uttalade
tvivelsmål särskilt i en punkt: angående
nödvändigheten att kassera de förra Jon Andska
dekorationerna och kostymerna. Sven-Erik
Skawonius, från sin verksamhet vid Operan
särskilt ihågkommen för sin läckra dekor till
»Cosl fan tutte», hade i de två första akterna
belamrat scenrummet med praktikala
uppbyggnader som åtminstone inte motsvarade
det syfte Dobrowen i operaprogrammet
säges ha haft med sin inscenering, nämligen
»att framhäva styckets karaktär av
drömspel». Allt för okunnig i kinesisk arkitektur,
kan jag inte ur den synpunkten yttra något
om första aktens hopgyttrade exteriör med
stadsmuren eller om den andras interiör med
den kejserliga rådssalen. En apart detalj:
Kejsaren fick inte — såsom textboken
föreskriver — sitta på någon elfenbenstron utan
vistades högst uppe under taket dit den
jättebreda marmortrappan i mitten ledde; där
skönjdes han som en plansch på något som
närmast liknade en smällkaramell. Kinesisk
var dock givetvis drakornamentiken på
mandarinernas originella dräkter. Annars
bjöd kostymerna i den enligt
tidningsuppgift påkostade utstyrseln på en myckenhet
nytt och elegant blänkande konstsiden (det
såg åtminstone ut så).
Först i och med sista aktens
trädgårdsbild fick krönikören, som samvetsgrant
besökt den vid årsskiftet i Nationalmuseum
öppnade kinesiska utställningen, någon nytta
489
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
