Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tionde häftet
- Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Opera- och konsertkrönika
den pianissimo-skälvning han senare i »Peter
Grimes» visade sig mäktig.
Bäst var Helga Görlin, i en sådan önskeroll
för henne — innerlighetens sångerska på vår
operascen -—- som Liü, en kusin inte bara till
Butterfly, utan också — vågar man säga -—•
till Väinö i Peterson-Bergers likaledes ibland
pentatoniskt exotiserande •—
Lapplandsexotiska ■—■ musikdrama.
Léon Björker framställde den över sonen
helt naturligt konsternerade och bedrövade
fadern-f. d. konungen (Timur). Simon
Edvard-sen fick ■— såsom föreskrivet är ■—- pipa som
den i denna version karikerade
dekrepitus-Kejsaren. Även sångligt smidig var trion
Ping-Pang-Pong, framställd av Erik
Sund-quist, Gösta Björling och Arne Ohlson —
således en baryton och två tenorer av vilka
den förstnämnde försvarade den översta plats
han i partituret placerats på.
* *
*
Några beröringspunkter mellan Puccini och
Weber? Ja, på ytligt Feuilleton-manér kunde
man kanske t. ex. skriva att »Oberon» blev
Webers »Turandot». Så till vida att den
likaledes i struplungsot dödssjuke tyskens sista
verk i hög grad var anlagt på utstyrsel samt
att komponisten här bemödat sig om
autentisk exotisk färg. Weber hann visserligen
■—■ i all hast — fullborda »Oberon», men det
var mycket i den som kom honom att själv
fråndöma denna opera »rätten att kallas
opera».
Friskytten, då? Ja, ifråga om Puccinis krav
på en lyckad opera: hjärta, humanitet och för
sig själv talande situationer—därvidlag kunde
tysken i sin Himmel voller Geigen nicka
instämmande med italienaren. Men låt oss
inte längre konstruera likheter mellan
inkommensurabla storheter. När krönikören nu
för tredje gången i denna tidskrift skriver
om Webers — man måste säga — enda
oförgängliga opera, den första egentligt
romantiska operan, den mest tyskromantiska som
hittills komponerats, ett mästerverk ehuru
det genast erkändes som sådant, med sina
positivmelodier visserligen förtretande en
Liszt, men begej strande en Beethoven som
»aldrig tilltrott den lille veke mannen något
sådant!!» ... då går det inte för sig att bli
alltför långrandig.
»Gammal hederlig opera», muttrade något
yrvaket En av de Aderton, desslikes medlem
av operastyrelsen, efter reprispremiären.
Hederlig är nog »Friskytten», men inte riktigt
på det sätt som framförandet nu
demonstrerade. Men gammal! Finns det yngre musik
än denna? Det gick rysningar efter ryggen
när Leo Blech, gammal i gamet, som man
säger, men även han till synes (till hörandes)
evigt ung i själen, lät uvertyren, i sitt
koncentrat av operan, pulsera fram dennas
grundmotiv. Sedan ridån gått isär fanns anledning
beklaga att kapellmästaren inte också kunnat
ta hand om regin. Anders Henrikson lär vara
musikalisk ■—■ åtminstone har jag en gång
vid morgonpromenad i Diplomatstaden sett
och hort honom spela vackert på ett piano
uppställt på en för ljudfilmupptagning
avsedd flakvagn. Dylika meriter, i förening med
hans väldokumenterade begåvning som
skådespelare och regissör för talscen och film,
räcker dock inte för det krav som gång på
gång ställts på honom: kravet att med örats
och ögats samfällda skärpa tränga in i en
operas ■— med mer eller mindre rätt, här med
mer, såkallade ■— Gesamtkunstwerk och att
få dess olika beståndsdelars
förbindelsenerver att meningsfullt sammanklinga. I den
allra första Viktoriakören lät en viss hurtig
friskhet i agerandet ännu ej ana i hur hög
grad regissören saknat känsla för den
betydelse kören i »Friskytten» äger som handlande
massa: denna kör som, för att citera Paul
Bekker, »blir till handlingens atmosfäriska
element». Trots finurligt individualiserade
detaljer, som dock i allmänhet ej var dikterade
av musikens betydelsefulla skiftningar i
olika avseenden, står kvar ett dominerande
minne av operaschablon. Helt inslumrad
tycktes regissören ha varit vid den dramatiskt
avgörande slutscenen, till vilken jag
återkommer.
Språk och sångton på ett för sin tid nytt
sätt genomträngande varandra — så har
»Friskyttens» musik karakteriserats av den
nyssnämnde betydande musikskriftställaren.
I de ord som sjöngs av Conny Söderström
som Max, Friskytten själv, var det svårt att
förnimma de känslor och föreställningar som
skulle åskådliggöras såsom bakomliggande.
Och vid åsynen av artistens tungt frodiga
stofthydda —- om det åtminstone hade varit
en skönt sjungande sådan! — måste man
fråga sig om ej en iscensättare av »Friskytten»
vid rollbesättning och vid rollinnehavarens
kostymering kunde få impulser genom att
rådfråga existerande litografier från operans
491
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:10:46 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1946/0543.html
