Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Opera- och konsertkrönika
Med nöje dröjer minnet vid Kgl.
Kammersanger Einar Norbys gästspel som Figaro i
dennes bekanta bröllop. Den välsignade
danska naturligheten sken som en sol och
pärlade som någon kolsyrad dryck. Det var en
konstnär från Holbergs stad som spelade
komedi. Rent vokalt var gästen kanske ännu
mer till sin fördel som Mefistofeles i Gounods
opera. Men också här: vilken vitalitet i spelet,
med en smidigt diabolisk apparition som
kunde påminna om framställningen på
Delacroix’ tavla i Nationalmuseum.
Från »Figaros bröllop» kan också
antecknas två nya rollbesättningar. Dels Eva
Prytz som en — föreföll det — till följd av
regidressyr något hektiskt agerande Susanna,
men denna Mozartplanta i knopp kommer
att slå ut i blom; redan utandades den
ovanligt välljud i trädgårdsarian. Dels Margareta
Bergström som en Marcellina med
humoristiskt gry. Det är för övrigt ingen
föraktlig skolning för unga artister att sjunga
och spela med i Mozartska ensembler.
»IQ45» i Konsertföreningen
Karl Wåhlin inskärpte någon gång för
den av kronisk, alltmer tilltagande
grundlig-hetsmani lidande krönikören: »Jag begär inte
någon fullständighet. Ta ut några detaljer
som förefaller viktiga.» Beträffande
Konsertföreningen måste jag nu bokstavligen följa
rådet därför att jag på grund av bortovaro
ej bevistade konserterna sedan början av
april. Bland svenska nyheter — på vilka
jag under senare år koncentrerat min
redogörelse — undgick mig sålunda sådana av
Blomdahl, Fernström, von Koch och Yngve
Sköld. Av återstående nygivna svenska verk
tycker jag mig — då fullständigheten ändå
spolierats — kunna få lov att välja ut några
sådana som det för tillfället synes mig
särskilt aktuellt att skriva om. Därmed inget
förklenande menat om det som blivit
förbigånget.
»Och så blev det 1945» — under det mottot
synes åtskillig nyhörd svensk musik kunna
anbringas. Det året är Gösta Nystroems
»Sin-fonia concertante», för violoncell och orkester,
daterad. Det är så kallad absolut musik men
samtidigt — förefaller det — snuddande vid
den programmatiska genom att verket synes
återspegla komponistens känslor inför ett nu.
Stillsamt avvaktande — visserligen ännu
molnbeslöjad — förvissning tyckes sjunga i
Fot. Järlds.
Einar Norby som Figaro.
detta verk, vars yttersatser gå i långsamt
tempo och i moll men där mellansatsen,
allegro bucolico, andas lättat,
stegvis-melodiskt gnolande i dur. Finalens förklassiskt
tonande siciliano-tema har för övrigt sina
rötter närmast i Nystroems egna teatersviter
till Shakespeareverk. Tondiktaren beaktar nu
i högre grad än tidigare ibland möjligheten av
musikaliska konsonanser —- en möjlighet
som krönikören 1934 dristade sig påpeka.
För den skull har Nystroem inte glömt bort
de lika livsviktiga dissonanserna.
Det här återgivna helhetsintrycket har helt
vunnits först genom partiturstudium. Guido
Vecchi hade det inte alltid lätt att tränga
igenom orkestern. Låt vara att den gamla
concertogrosso-formen här föresvävar
tonsättaren — några retuscher i instrumenteringen
skulle nog vara till nytta både för solisten
och för dem som hör verket vid offentligt
framförande.
»1945» kallas obeslöjat programmatiskt
den »Ouverture symphonique» som Nystroem
i juli — 15 aug. samma år komponerade för
Göteborgs orkesterförenings
jubileumskonsert. Här äntrar han tribunen. Händelserna
från maj 1945 tvingar honom upp. Han låter
tubor tungt skalla i moll, låter florbehängda
493
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
