Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Tycho Brahes astronomiska reformation. Av Knut Lundmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tycho Brahes astronomiska reformation
Tychos främste lärjunge, Christian
Longberg (Longomontanus), har efterlämnat en
liten katalog över Tychos lärjungar. Om
en av dessa endast antecknat: »turbator,
phantasta.» Ack vad livet är sig likt! Det
kan ha sina problem att ha mycken
ungdom omkring sig. Hur trevligt det än är
med friskhet, fantasi och framåtanda, lika
besvärligt kan det vara med fridstörare av
den fantastiska läggningen.
När Tycho begrovs hölls ett storslaget
begravningstal av den framlidnes gode vän,
Johannes Issenius. Talet är synnerligen
panegyriskt men det torde ändå ha sitt
intresse att höra hur episoden med
Rai-mundus Bär behandlas. Jessen skriver:
Men att av dem, som äro övermodiga genom
lärdomens titlar, som göra anspråk på
vetenskapernas och de goda sedernas lärosäten, ja av
dem, som han enligt deras eget vittnesbörd gjort
sig högst förtjänt om, vänta och uthärda
faktiska beskyllningar och skymfliga smädelser,
synes mig mycket outhärdligare. Under sådana
omständigheter utspridde för få år sedan en man,
visserligen begåvad och tillräckligt lärd, men
fjärran från religion och heder mot denne högt
förtjänte man en skamlig, ärerörig skrift, sådan
forntiden icke sett av detta slag och eftervärlden
kanske aldrig någonsin får se. Det var icke
tillräckligt för denne belackare att göra en litterär
stöld och falskeligen hävda Tychos Hypothesis,
som påträffats i Uranienborg, såsom sitt eget
verk, om han inte därjämte hade gjort denne
man av gammal släkt, största lärdom och
oförvitligt liv, jämte hela hans högt aktade familj,
om ej ärelös, så dock hos andra misstänkt genom
sexhundra smädelser och lika många lögner.
Säkerligen skulle man dragit honom inför rätta,
liksom processen redan skulle ha påbörjats om
icke döden hade gjort detta monstrum en
särskild välgärning . . .
Men naturligtvis var Tycho besvärlig för
sin omgivning och säkerligen var han
asocial i den meningen att han var svår att
samarbeta med. Hans andlige arvtagare,
den blide och fromme Johannes Kepler,
stark just genom sin ödmjukhet och stora
godhet, framhåller, att samarbete med
Tycho Brahe innebar att utsätta sig för
dagliga förödmjukelser. Men tydligen ägde
dock Tycho personlighetens charm,
organisatörens allra säkraste tillgång.
Vi citera återigen Issenius’ karakteristik
av Tychos personlighet. Trots de påtagliga
överdrifterna innehåller den mycket som
synes oss tänkvärt och betydelsefullt för
domen över död man:
I hans ord var sanning och korthet, värdighet
i hans hållning och drag, klokhet i hans råd,
lycklig utgång i hans handlingar. Intet tillgjort
eller förställt fanns hos honom, utan han kallade
en båt en båt. Därav allt hat han utstod. Intet
oädelt, intet lågt fanns hos honom, utan han
hade sin själ högt över ödets hotelser. Det
märktes ingen girighet hos honom utom på tid: livet
var för honom studier, hans lust var
eftertänkandet, hans rikedom vetandet, hans dygd
ädelheten, hans religion kärleken. Han avskydde all
falsk stolthet, allt tomt prål med härstamningen.
Han var icke uthållig i sin vrede eller förargelse,
utan hade mycket lätt att förlåta, och, för att
jag skall säga det med ett ord, vad han väntade
av andra, detsamma visade han utan tvekan de
enskilda. Han strävade efter att gagna alla,
skada ingen. Jag skulle ha mer, som jag med
största sanning kunde säga om honom, om det
som svårt plågar mig, nämligen sorgen, tilläte det,
och om jag icke visste, att allt detta för övrigt
vore mer än tillräckligt känt och genomskådat
av eder. Med dessa själsgåvor var vår Tycho
begåvad, då han levde, och genom dem lever
han även nu i de godas sinnen och skall leva
beständigt. Och icke hade kroppslig utmärkelse
och prydnad lämnat honom i sticket. Han hade
rak hållning och manlig överkropp, vackert och
öppet ansikte, vilket för trettio år sedan i Rostock
någon under natten skadade genom ett nära nog
lönnmördardåd, och spåret var alltid synligt
ända till döden. Förut hade han alltid haft den
bästa, obrutna hälsa, vilken därefter platsombyte
så småningom förändrade och gjorde vacklande,
varför han även själv hade förmodanden om en
kortare livstid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
