Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Resa genom Skaftafellssýsla på Island. Av Peter Hallberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Peter Hallberg
Med stora förväntningar embarkerade vi
det lilla rödmålade isländska plan, som skulle
föra oss till Skaftafellssysla. Kl. 12.10 höjde
vi oss över Reykjavik och ställde kursen
österut. Redan efter en dryg halvtimme nådde
vi Hekla, som knappast behöver någon
närmare presentation. Vulkanen hade sitt
senaste utbrott 1845, och en ung isländsk
geolog, som nyligen blivit docent vid Stockholms
Högskola, hade i en tidningsintervju sagt
sig hoppas på en liten jubileumsuppstötning
i år. Hittills har dock Hekla inte inte visat
några tecken till att vilja infria dessa
förväntningar — och det är kanske bäst så.
Den isländska benämningen på vulkan är
eldfjall, liksom man kallar lavafälten för
eldhraun. Och älvnamnet Eldvatn har inget
med brännvin att göra utan står i samband
med underjordisk eld. Vi hade turen att i
klart solsken få uppleva fågelperspektivet
på det fantastiska och ödsliga landskapet
kring Hekla, en både storslagen och i viss
mån skrämmande syn. En väldig flodvåg av
lava har här en gång stelnat till en skrovlig
stenöken.
Det innebär en oerhörd kontrast, när man
efter ytterligare blott tjugofem minuters
flygfärd når utkanten av den mångmilavida
glaciären Vatnajökull, stor som hela
Skaraborgs län. Hekla och Vatnajökull — landet
av eld och is! Glaciärens högsta del,
Öræfa-jökull (2 119 m över havet) passerade vi på
omkring 2 000 meters höjd. I det strålande
vädret avtecknade sig landskapet i hela sin
överväldigande storslagenhet. Mina isländska
reskamrater visade mig på denna härlighet,
och jag förstod, att hjärtat svällde i bröstet
på dem. Och deras stolthet var förvisso
berättigad. Det är inte i många länder man
kan visa en främling på något liknande.
Vi flög hela tiden nära kusten och hade
havet till höger om oss, klargrönt och krusat
av en lätt bris. Där jökelälvarna utmynnade,
var vattnet gråfärgat och bildade en skarpt
markerad gräns mot det klara havsvattnet.
Kl. 13.50 landade vi vid vår resas första
mål, Homafjördur på Islands sydöstkust.
Planet tog mark på ett flygfält, som danats
av naturen själv, en jämn sandrevel. För
romantiska beundrare av sagornas ö verkar
det kanske pietetslöst att börja en färd på
Island med ett så modernt
fortskaffningsmedel som flygmaskin. Men våra dagars
islänningar har insett, vad flyget betyder
för ett land som deras med stora avstånd
och väldiga sträckor av obebodda ödemarker.
F. n. ombesörjes trafiken av två isländska
flygbolag. Man har gjort upp en omfattande
plan för anläggning av nya flygfält, och
flygskolor både i Reykjavik och i Akureyri på
nordlandet utbildar piloter. Att Island
dessutom är en knutpunkt för den transoceana
flygtrafiken, är numera allmänt bekant.
Från den sandtunga, där vi landade, och
in till den lilla orten Höfn, vars namn betyder
kort och gott ’hamn’, for vi i motorbåt över
en grund strandsjö. Professor Einars första
åtgärd blev att ta reda på föreståndaren för
platsens kooperativa förening, här liksom
vida i landet en pamp på orten. Med honom
diskuterades nu de närmaste dagarnas
resplan. Dessa underhandlingar fördes i en lika
hjärtlig atmosfär som det mest lyckade
utrikesministermöte, inte minst sedan det
under samtalets gång kommit i dagen, att
professor Einar själv var från Skaftafellssysla,
fastän från dess västra del, och sedan även
Ölafur via det muntliga utbytet av
släkttavlor blivit vår interlokutör sympatiskt
förtrogen.
Innan denna första, lovande dag av resan
var tilländalupen, samlade professor Einar
sina lärjungar och läste högt ur den frejdade
Landndmabök det avsnitt som berättar om
de första nordbornas besittningstagande av
östra Skaftafellssysla. Förvisso betraktade
Ölafur och jag inte denna programpunkt
bara som en skyldig tribut åt expeditionens
vetenskapliga syfte. Landnåmabök är i all
sin saklighet en ytterst fantasieggande
läsning, särskilt när man befinner sig på platsen
för de händelser den skildrar.
Sedan vi ätit »middag» resans andra dag
— denna måltid intas överallt på Island, i
staden som på landet, mellan klockan tolv och
ett — hade vi några minuters bilfärd till
Hölar, där vi blev hjärtligt mottagna av
bonden och hreppstjörinn Hjalti. Den senare
titeln motsvarar närmast vårt fjärdingsman.
Eftersom vi i det följande får att göra med
flera sådana, är det kanske skäl att här
skjuta in en parentes om Islands
administrativa indelning. Landet har ett tjugotal s. k.
syslur, en benämning som ungefärligen kan
återges med härad. Antalet syslur blir något
varierande, beroende på hur man vill räkna,
ty i vissa fall utgör två oliknämnda syslur
en administrativ enhet under en och samme
syslumaSur, i andra fall kan en sysla vara
uppdelad mellan två dylika häradshövdingar.
520
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
