Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Orfeus i Australien. Av Gösta Langenfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gösta Langenfelt
Den viktigaste romanen på bokmarknaden
under de senaste åren är Xavier Herberts
tegelstensvolym Capricornia, vilken utkom
1938 till Australiens 150-årsjubileum och
belönades med statens litterära pris (den
svenska översättningen har samma titel). Den
förelåg i förfjol på svenska. Författaren väljer
här en avkrok av den sydliga kontinenten:
Nordaustralien, där klimatet lagt hinder i
vägen för en tätare vit kolonisation och där till
följd av detta de svarta urinvånarna finns i
större skaror. Romanen är en historia om
rasblandning och hänsynslöshet mot
svartin-garna. Det avslöjas, att vita i Capricornia —
Stenbockens land — med ovilja ser på
blodblandningen och att t. o. m. en socialt och
kulturellt välställd individ av blandat
ursprung kan få sin framtid fördärvad. Han må
gärna passera som korsning mellan vit och
javanes, mellan vit och kines, men mellan
australneger och vit •— nej! Herberts bok har
som nämnts fått den australiska unionens
litteraturpris — får man därav dra den
slutsatsen, att denna primitiva raspsykos ska
avledas och torrläggas? De fåtaliga svarta är
i och för sig inget problem ännu, men
efterhand som de vita tränger närmare dem, blir
friktionen besvärligare; urinvånarna är ju
inga negrer utan en ras för sig, som levat i
isoleringen fore 1788 och delvis står på
stenåldersnivå (jämför Parjumouf), egentligen
godlynta och ofarliga. Romanen Capricornia
är litterärt sett en stor bok och ett löfte för
framtiden.
Slutligen får man ej förbigå Vance
Palmer, som med sina böcker The Passage och
Legend for Sander son, m. fl., blivit något av
en australisk litterär ledare, som hyllas av
en australisk elit.
Poesin var naturligtvis den tidigaste
litterära konstformen och blev länge den mest
odlade; prosaromanen hade ej slagit igenom
år 1800. Omkring 1790 kunde Erasmus
Darwin, den framstående botanisten och läkaren,
gripas av aningsfullt jubel, när Australien
öppnades för de vita —■ sådana de nu var!
Han låter Hoppet besöka det nyss grundlagda
Botany Bay och profeterar med förfärande
sannspåddhet:
»Hear me,» she cried, »ye rising Realms, record
Time’s opening scenes and Truth’s unerring word:
Here shall broad streets their stately walk extend,
The circus widén and the crescent bend;
There, rayed from cities o’er the cultured land,
Shall bright canals and solid roads expand;
Here the proud arches, column-like, bestride
Yon glittering streams and bound the chasing tide: . . .
There shall tall spires and dome-capt towers ascend,
And piers and quays their massy structures blend;
While with each breeze approaching vessels glide,
And northern treasures dance ön every tide.»
Dock, redan 1823 uppträder en vit man av
australisk börd, William Charles
Went-worth, som studerat juridik i Cambridge
(Peterhouse College), med en dikt,
Austral-asia, med vilken han deltog i en tävlan och
vann universitetskanslerns pris. Klangerna
var naturligtvis desamma som i hemlandet
och bildvalet likaså. Det var en dikt i
1700-talets rytmer och tongångar och den
australiska naturen fick anpassa sig efter de
europeiska utsikterna. Charles Harpur (född i
Australien 1817), som kallats Australiens
Wordsworth, blev den egentlige skaparen av
inhemsk australisk litteratur. Det är framför
allt som lyriker han vunnit ära. Efter honom
kom två lysande namn: Adam Lindsay
Gordon, en invandrad engelsman, och Henry
Kendall, en fäderneslandets egen son. I en
tid och i en del av världen, där boklighet inte
stod högt i kurs, blev deras poesivolymer,
utkomna mellan 1862 och 1880, inte alls
mottagna med det intresse och den
uppmuntran, som ägnades poemen, då de stod
att läsa i tidningar och tidskrifter. De slet
båda ont och genomlevde bittra år av
penningknapphet och, vad Kendall beträffar,
socialt elände. Gordon tillhörde en besutten
familj i England och fick en god skolgång, men
måste efter ett pojkstreck rymma från
hemlandet. Kendall hade i arv dryckjom och
äventyrshåg, som arvtagaren själv omsatte.
Dock har dessa två män skänkt strålande
naturskildringar och spännande genrebitar från
hästens värld —- ’Orsestrylians är ju ett annat
namn på australierna ■—, men också grubbel
och pessimism. Särskilt intressant är att
jämföra Gordons Hadestankar i The Road to
Avernus med Gustaf Frödings sökande oro. En
god karakteristik av typen ges av historikern
Froude i »Oceana» (1886) efter en visit i
Australien: »They have had one poet—Gordon
— something too much of the Guy
Livingstone type, an inferior Byron, a wild rider,
desperate, dissipated, but with gleams of a most
noble nature shining through the turbid
at-mosphere. He, poor fellow, hungering after
what Australia could not give him.» Med
dikten The Sick Stockrider (1869) har han
stigit in som jämlike i den europeisk-brittiska
litteraturen och hans versifierade maxim:
542
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
