Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - A. W. Finch. Av Rabbe Enckell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rabbe Enckell
Alfred William Finch.
förekommande i litteraturhistorien,
betecknar en sällsynt företeelse i
konsthistorien. Här är det gruppbildningarnas
vitalitet som skänker oss mästarna.
Delacroix besökte Louvre innan han vågade
sig på lösningen av ett färgproblem. Efter
att ha sett Turner kunde han omarbeta en
duk fullständigt. Denna ögats påpasslighet
finner aldrig tillräcklig näring under
depressionstider och under ett krigs tyngande
isolering. Konstdiskussionerna har i alla
tider varit mäktiga pådrivare i måleriets
utveckling.
Finland är knappast ensamt om att ha
lidit under denna isolering. En nedgång kan
säkerligen observeras även i andra länders
konst. Detta faktum har fått en tragisk
tillspetsning genom att viljan till
konstskapande är så uppenbart levande.
Krigstiden har bara stärkt den. Konsten ger
ersättning för förlorade möjligheter i
verklighetens värld. Men denna vilja finner
här ingen resonans i atmosfären. Också
en självständig konstnär är beroende av
tillgången på andliga lån.
Denna brist på uppfostran röjer sig i
vår unga konst. Man söker sig genvägar i
ett spontant behov att manifestera en
självständig upplevelse, innan den ännu
hunnit prövas i ljuset av de resultat andra
nått. Goda prestationer finns, men kan
icke rubba det allmänna intrycket. Enstaka
begåvningar kan icke rucka på det
berättigade i denna karakteristik av situationen.
En utställning av holländsk konst från
1880-talet till närvarande tid har hos konstnärer
och allmänhet väckt ett succèsartat
intresse.
Jag tror man kan säga att det medvetet
nationella i modernt måleri har förlorat
sin växtkraft. Den linje, som fick sin
dekorativa gestaltning hos Gallen-Kallela
och som utvecklades till folklig nationell
realism och expressionism hos Sallinen och
Ruokokoski, I. Aalto och Collin, förefaller
numera att ha uttömt sina måleriska
resurser. Stil och färgkultur måste på nytt
prövas inför ett vidare forum. Man har i
norden främst observerat detta nationella
drag och förbisett att vi äger ett måleri av
kontinental skolning, vilket stått sig väl
och nu avgjort utgör vår främsta tillgång.
För ett år sedan anordnade Galerie
Hör-hammer en retrospektiv utställning av
Magnus Enckells verk. Utställningen gav
visserligen blott ett brottstycke, men trots
detta blev man imponerad. I Magnus
Enckells vitalitet och rörlighet, i hans
smidighet och precision finns ferment som
irriterar det tröga och tunga temperamentet.
Det finns ett drag av tillknäppthet både i
hans intelligens och i hans sensualism.
Trots klarhet och esprit förblir han
svårtillgänglig. Hans produktion från de senare
åren av hans liv har endast småningom
erövrat den dominerande plats som
tillkommer den. Sallinens revolutionerande
verk har, trots all radikalism, varit lättare
att absorbera efter det motståndet bröts.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
