Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Gustaf Cederström och Karl XII. Av Jacob Kulling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jacob Rulling
meri, vars värme aldrig svalnar. Så har
varit fallet beträffande många av våra
nyromantiker. De mötte den raka
hjältegestalten som barn och lämnade sedan aldrig
hans följe. Atterbom och Tegnér, Hedborn
och Hammarsköld, Elgström och Ennes ha
alla svurit sin ungdomliga hyllningsed och
blivit den trogna. Det arbete av majoren
och författaren Ennes med titeln
Biografiska minnen af Carl XII:s krigare, som i
flera band utgavs 1818-1819, grundar sig
t. ex. till större delen på anteckningar, som
författarens farfar gjort under sin
trettonåriga fångenskap i Sibirien, och uppbäres
av den djupaste vördnad för allt, som rör
»den Store Konung Carl, med hvilken
Sveriges ära både steg och föll».
Ännu nittiotalets Karl Xll-renässans har
väl åtminstone en av sina rötter i denna
folkliga betagenhet. Det stora minnet har
fortfarande varit levande för unga och
trofasta sinnen. I en liten uppsats i Kungliga
Skaraborgs regementes kamratförenings
medlemsblad för 1943 berättar en gammal
kapten, hur han som gymnasist på
1870-talet inför en bild av Karl XII årligen
den 30 november höll en högtidsstund »med
att, ensam för mig själv, uppläsa versar om
hjältekonungen, också ’självdiktade’
sådana». Och i sin självbiografiska roman
Storskolan har Böök skildrat en liknande
ungdomlig förälskelse i kung Karl från
början av 1890-talet. Böök är fullkomligt
klar över känslornas ättartal. »De kom
från mor och far, från morfar och
mormor; Bertil kom ihåg när han var så liten
att han satt i knät hos mor och hon hjälpte
honom att dra på sig strumporna: hon
sjöng Sinclairsvisan för honom, och den
ålderdomliga, vemodiga melodien gav
smärta, andakt och salighet på en gång.»
Hon hade lärt den av sin far, och han hade
kunnat den från sin barndom och hans
föräldrar före honom. Och Bertils far hade
fått den med sig från den gård, där han
hade vuxit upp. »Det var som vattnet i en
backsluttning om våren: det kvällde opp
under alla tuvor och rann samman till
en bäck.» Levande har Böök berättat, hur
detta barndomsminne, förstärkt av den
tegnérska diktens inspiration, småningom
skapar en beundran hos pojken för
hjältekungen, som nästan tar kultens former.
Kung Karl får helighetens gloria kring sin
panna. Drömmen om vänskapens
gemenskap når för Bertil sin fullkomning, då
»den stolte och stränge, den oåtkomlige» i
en sublim stund böjer sig fram och sluter
honom till sitt bröst. Och som för
nyromantikerna bär denna känsla den mystiska
evighetsprägeln. »Och så länge han levde,
hur han än kom att tänka över Ryssland
och Karl XII och Sveriges framtid — bakom
alla förnuftiga reflexioner fanns den vilda
och ömma känslan kvar.» När den
historiska Karl Xll-forskningens store förnyare,
Harald Hjärne, i sin uppsats i Vintergatan
1897 i en viss ironisk opposition mot
stormaktstidens moderna belackare skisserar
denna forsknings alla olösta uppgifter,
hänvisar han också betecknande nog till den
instinktiva kärlek till kung Karl, som
brinner med trofast låga i svenska mäns bröst:
»Hur det än är, så gömmes dock Karl
XII:s bild olofvandes liksom en kättersk
relik i månget svenskt hjärta, som icke
bryr sig om att leta efter
förnuftsargu-menter för sin urmodiga vurm.» Trots hans
egen strama vetenskapliga behärskning
gäller väl dessa ord i viss mån honom själv.
När Hjärne skrev sin uppsats, stod han
i det officiella Sverige ganska ensam om
sin positiva inställning. Sedan länge hade
ju Karl XII-minnet befunnit sig i
motvind. Fryxell och F. F. Carlsson hade
liksom tagit till sin uppgift att agera åklagare
mot kung Karl. Och åttiotalet hade genom
Strindberg och andra gjort summarisk
process och uttalat sin fällande dom. Samma
år som Hjärnes uppsats publicerades,
framträdde emellertid Heidenstam med
Karolinerna, där Karl Xll-gestaltens betving-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
