Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Amerikansk ordalek och bildhumor. Av James Rössel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Amerikansk ordalek och bildhumor
håller Thurber åtskilligt av de bästa
traditionerna från Mark Twain.
Ogden Nash är ävenledes en man för
sig, och dessutom lyriker, vilket gör honom
lättare och tacksammare att citera. Han är
några och fyrtio år och började som
förlagstjänsteman; 1931, mitt under den värsta
krisen, gav han ut två böcker med
humoristisk vers och slog igenom omedelbart.
Han har, som Louis Untermeyer säger i en
utmärkt introduktion till den billiga och
bra Pocket Book-antologien, allra minst tre,
klart åtskilda personligheter inombords,
nämligen experimentmakaren, när det gäller
rytm och rim, samhällskritikern, när det
gäller reson eller åtminstone resonemang,
och den lössläppta skämtaren, när det gäller
skämt och ingenting annat. Han skiljer
ganska noga mellan sina tre eller fler
personligheter, men noga räknat är han
säkerligen starkast i de korta, direkta
sakerna, även om hans lekfulla
meander-verser om allt och ingenting har en högst
personlig charm. Den lilla versen om
japanerna kan knappast förbättras:
How courteous is the Japanese;
He always says »Excuse it, please».
He climbs into his neighbors’ garden
And smiles, and says, »I beg your pardon»,
He bows and grins a friendly grin,
And calls his hungry family in;
He grins, and bows a friendly bow;
»So sorry, this my garden now.»
Nash’s vänner i naturen är sköldpaddan
och ankan, som han beskådar med stilla
beundran:
The turtle lives twixt piated decks
Which practically conceal its sex.
I think it elever of the turtle
In such a fix to be so fertile.
Geniet yttrar sig icke sällan i sin förmåga
att uttrycka, vad tusentals samtida grubblat
över mera dunkelt och outtalat. Mot
kanariefågeln, som mr Nash icke gillar,
agiterar han med förintande verkan:
Charles Addams. »Det behövs inte
mycket för att det ska bli
folksamling i New York.»
The New Yorker.
The song of canaries
Never varies
And when they’re moulting (ruggar)
They’re pretty revolting.
Satirikern gör skickligt bruk av en
välkänd, populär och känslomättad sång om
träd, när han måttar ett dråpslag mot den
amerikanska skylt- och reklamkulturen,
som vi icke har anledning avundas
reklamens hemland:
I think that I shall never see
A billboard lovely as a tree.
Indeed, unless the billboards fall
111 never see a tree at all.
Ogden Nash’s utförligare, satiriska
dikter kommer utan tvivel, tack vare sin
genuina kvickhet, att räknas till
trettiotalets varaktiga litteratur. Hans
exceptionella talang framgår kanske allra bäst av
den skicklighet han visar i enkla
vardagsbilder — t. ex. av herrn som beställer kaffe
tillsammans med maten på en fin
restaurang — eller i korta och träffsäkra
avslöjanden av New York, Mammon och
dollarväldet i allmänhet. Humorn blir inte sämre
av tendensen, så länge den vinner i
känslovalörer vad den möjligen mister i allmän-
579
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
