Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Emily Dickinson efter många år. Av Ebba Lindqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Emily Dickinson efter många år
Av Ebba Lind qvist
EN stora litterära händelsen i
Amerika under fjolåret var när Emily
Dickinsons outgivna dikter utkom i
samlingen Bolts o† Melody med mrs Todd
Bingham som utgivare. Anmälare i pressen
liknade händelsen vid något så epokgörande
som om nya Shakespeare-dramer hade
upptäckts. Ty Emily Dickinson, »nunnan från
Amherst», vars dikter publicerades först
fyra år efter hennes död, tillhör inte längre
bara familjen Dickinson, som så noga
bevakade och skyddade henne, inte heller Nya
England, vars puritanska anda trots allt
genomsyrade henne, inte ens Amerika, som
stolt erkänner henne som sin, hon tillhör
nu hela världen. Jämte Emily Brontë, som
hon själv djupt beundrade och vars dikt
»Immortality» lästes på hennes grav, anses
hon vara den största kvinnliga lyrikern
inom den engelsktalande världen.
Dikterna i »Bolts of Melody» är ordnade
efter innehåll och har inga andra titlar än
siffror i ordningsföljd. Grupperingen har
skett med titlar och undertitlar hämtade
från somliga av Emilys dikter: »The White
Exploit» är en avdelning dikter, som
handlar om döden, medan »The Infinite Aurora»
har kärleken till ämne.
»Bolts of Melody» är inga rester från den
poetiska verkstaden utan dikter lika
full-lödiga, lika överraskande nya som de som
först kom ut och den gången chockerade
mångas smak. Det var år 1890. Därefter
följde två samlingar dikter, den sista 1896,
och dessemellan en volym med Emilys
brev. Sedan var det länge tyst, tills 1914
Emily Dickinsons brorsdotter Martha
Dickinson Bianchi utgav en liten samling
dikter, skickade till hennes mor »Sue»
tillsammans med blommor eller kakor. Ytterligare
ett par samlingar följde, den sista 1935, som
det då troddes den oåterkalleligen sista.
Publiken har frågat sig, varför dikterna
»upptäckts» så här sporadiskt, varför ingen
förklaring ges, och var de dikter funnits,
som det en gång talades om på 90-talet, då
hennes samlingar väckte
uppmärksamhet. Nu först har dessa outgivna dikter
samlats i »Bolts of Melody», där utgivaren
lämnat åt läsaren själv att sovra och inte
ens ansett diktfragmenten för obetydliga
att tas med. Det är samma Emily man
återfinner i dessa dikter som i de tidigare,
och såsom i föregående samlingar spänner
de över en lång tidrymd. (Tyvärr får
man veta alltför lite om dikternas datering.)
Där finns samma monolog-dialoger med
hela naturen från daggmasken och uppåt
till Gud Fader, samma intensiva
kärleksupplevelse som i tidigare samlingar, samma
lyckoresignation, samma oerhörda vördnad
för allt levande, samma livsbegär som
sträcker sig bortom evigheten, samma
frysande ensamhet. Skulle något nytt ha
tillkommit i den bild man varit van att göra
sig av Emily Dickinson —■ av alla än i dag
kallad endast Emily med något av den
vördnad som ägnas ett helgon — så är det
kanske hennes dikter om ryktbarhet.
Det är en vanlig föreställning, att Emily
Dickinson inte skulle känt behov av att
publiceras och att hon gett befallning om
Bolts of Melody: New Poems of Emily Dickinson. Edited by Mabel Loomis Todd and Millicent
Todd Bingham. — Ancestors’ Brocades: The Literary Debut of Emily Dickinson. By Millicent Todd
Bingham. Harper and Brothers Publishers, New York.
581
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
