Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Folke Holmér
Braque och Juan Gris, Chagall och Paul Klee
finna hans blandning av realistiska och
abstrakta element kompromissartad och osäker.
De efterlysa klarhet i gestaltningen och
konsekvens i användandet av uttrycksmedel.
Kritikerna ha emellertid med få undantag
ställt sig mera positiva än
konstnärskollegerna. En och annan har dock irriterats av att
Molin funnit en mecenat, som så helhjärtat
gått in för honom, att det enligt svensk logik
måste ligga »något skumt» bakom.
Obekymrad om marginalanteckningarna i
protokollet går Molin sin väg framåt mot de
sökta målen. Själv betecknar han sin strävan
sålunda: »Det gäller att kunna se värdena i
förening med sin känsla. Styrkan att först
sovra sina egna illusioner och sedan ta vara
på och hålla ihop det man vill hava sagt i en
fri teknik som sammanfaller med känslan
och seendets bedömning. Fantasi är nyttig
för starka människor, som äger förmågan att
hålla isär verklighet och fantasi. En individ,
som inte omedelbart skiljes från
fantasidimslöjan utan har den kvar längre, får under
tiden trasslighet med vardagligheten. Den
undermedvetna fantasin är dock kraften för
allt fortsatt liv. Och där bor också mycket av
konstskapelsen.»
Detta molinska uttalande, citerat efter
boken »Nutida svenskt måleri», vilken låtit
konstnärerna själva orda något om sig och
sitt, rymmer icke några märkvärdigheter.
Ställd mot väggen av en intervjuare slingrar
sig väl i allmänhet en artist undan med dylika
allmänna synpunkter på verklighetsstoffet
och bildskapandet. Någon lägger mer
tonvikten vid det klart sedda och välformulerade
och hyllar den lugna medvetenheten om mål
och medel, en annan hänvisar hemlighetsfullt
till den ål, som trivs i åns dyhålor, och tyr
sig till »dykarens tysta sång och fiskens
kristallsvarta glid över rusets botten». Den ena
dyrkar ytan, den andre djupet.
Molin för sin del hyllar amfibien, som för
ett dubbelliv i två element. Hans sångmö är
flöjtblåserskan på den ludovisiska tronen, som
spelar med två pipor från gemensamt
munstycke, och hans filosof är Sokrates, som idkade
en yster frågesport i klaraste dagslj us men
stundom tog råd av demonen, sin »mörksugga».
Detta förklarar kanske till en del Molins
ställning bland kollegerna. Surrealisterna
snegla misstänksamt på honom, då han alltför
närgånget bearbetar realistiska element, och
realisterna förlora greppet om honom, då han
försätter det vardagliga i svängning, tills
vibrationerna övergå i ett abstrakt kraftspel.
Molin kan måla kor och getingbon i åldriga
fähus så att verkligheten tycks ligga helt inom
räckhåll, men mjölkerskan, som i en mjuk
rörelse nalkas spenarna, blir plötsligt
fantomlik, och ljuset från gluggen driver sitt spel
bland tjärsvarta bjälkar och vit boskap, tills
allt blir en laddad syntes av tidlöst
boskapsliv, fähusets sävliga rytm i ljud och rörelse,
ett mjukfuktigt gödselbrunt halvdunkel, i
vilket instuckna ljusknivar karva ut ett
arkaiskt hålrum som i ett stycke kådigt trä.
Gränsen mellan vardagligheten och det
visionära är Molins speciella krumlinje. I porträtt,
i ljusdruckna landskap från avlägsna
säterbygder, i mytiskt-symboliska hästfantasier
tumlar han fritt om med denna krumelur.
Ser han tillvaron genom ett immigt eller
is-kristallornamenterat fönster, finner han det
stundom lämpligt att gnida bort beslöjningen
och visa synnerligen faktiska och påtagliga
ting bakom rutan — ingen kan klaga på
exempelvis porträttlikheten i inre och yttre mening
i hans människoskildringar —■ men helst
avlägsnar han sig från det omedelbart sedda och
trevar sig med känslans slagruta fram till
syntesens källådror. Även om han är ljusmålare
mer än ren kolorist, får färgen ofta en
immateriell skönhet i hans bilder. Han arbetar
gärna med tunnflytande, slöjiga färgstråk,
som i Iena böljor eller vassa svep gå fram över
bildytan. Han började som vanlig
hantverksmålare i faderns fotspår i Rättvik, och mycket
av hantverksglädjen åt materialet finns kvar
hos honom liksom en gång hos Herman
Norrman. Främst är han dock en bilddiktare av
ovanligt slag, som tillåter sig att drömma hur
han vill, oberoende av tidens mönster, en
särling i svenskt måleri, som vattenöser den
vanliga världen med väldiga hinkar av
abstraktioner. Det är inte alls underligt att
mången huttrande och rysande skakar pälsen
efter en sådan oförmodad dusch.
Hösten har för övrigt •— som vanligt —
varit ett enda stort ymnighetshorn ösande
konstutställningar över en tydligen obegränsat
nyfiken allmänhet. Konstpubliken bara växer
och växer, nya föreningar bildas vecka efter
vecka med konst på programmet, och man
undrar om inte kulmen snart har nåtts.
Många intressanta debuter ha ägt rum och
de trägna konsthallsrävarna ha återkommit
med sommarfärska skördar.
Utanför Nationalmuseum ha stängerna flera
590
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
