Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Om Halldór Kiljan Laxness. Av Peter Hallberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Peter Hallberg
kåpan som sin katolska tro, och hans
inställning till tillvaron skulle med tiden bli en helt
annan än då han år 1925 gav ut boken
Katholsk vi Skorf (Ur katolsk synpunkt). Man
möter honom på nytt som radikal socialist
—-under en amerikaresa hade han gjort
bekantskap med bl. a. Upton Sinclair. År 1938
publicerade han Ger ska aefintyriå (Det ryska
äventyret), ett stort reportage från
Sovjet-Ryssland. Hemma i sitt eget land har han
under de gångna åren i tal och skrift gett
sitt stöd åt kommunistpartiet, som f. ö. på
Island har en jämförelsevis stark ställning,
inte minst bland de intellektuella.
I Laxness’ produktion ha de rent
skönlitterära verken omväxlat med avhandlingar och
uppsatser i de mest skilda ämnen, såsom
isländskt lantbruk, fylleriet i Reykjavik, de
isländska släktsagornas stil. Mot borgerlig
romanskrivning har han riktat snärtar, som
skulle glädja en Victor Svanbergs hjärta. Alla
dessa inlägg i den aktuella debatten präglas
visserligen alltid av sin författares högst
personliga stilkonst. Men de kunna också i viss
mån betraktas som karakteristiska för det
isländska samhället, där intresset för
allmänna frågor torde vara både intensivare och
mera allmänt utbrett än t. ex. hemma i
Sverige.
Det är som bekant ingen ovanlig åsikt, att
dikten bäst bevarar sin integritet genom att
undvika allt besudlande umgänge — kanske
inte precis med verkligheten, men i varje
fall med den politiska verkligheten. Varje
•direkt engagemang i dagens strider skulle
dra ner den ur de eviga ideernas sfär,
förvandla den till en jordbunden träl för
praktiska syften. För min del kan jag inte tro
annat, än att samhällsförbättraren och
för-kunnaren Laxness tillfört skalden Laxness’
diktverk mycket av den heta puls, det allvar
som skiljer äkta konst från blott litterär
underhållning. Å andra sidan löper Laxness
knappast någon risk att bli torrt docerande.
Den rent konstnärliga lidelsen, driften att
gestalta, är hans liksom varje sann diktares
demon. Och man skulle kunna våga det
påståendet, att hans hat mot samhällets brister
icke i första hand är moralistens utan
estetens. Orättvisornas, fattigdomens, fylleriets
förnedrande fulhet fyller honom med
avsmak, harm och medlidande. Men
naturligtvis finns det alltid en motsättning mellan
samhällsreformatorn och skalden, moralisten
och esteten, och det är inte minst den som gör
att man i Laxness’ diktning känner sig vara i
kontakt med väsentliga ting. Ovanligt klart
kommer denna spänning till uttryck i de fyra
böckerna om skalden Olafur Kårason: Ljös
heimsins (Världens ljus) 1937, Höll
sumar-landsins (Sommarlandets slott) 1938, Hüs
skdldsins (Skaldens hus) 1939 och Fegurd
himinsins (Himlens skönhet) 1940. I
berättelsens huvudperson har Laxness låtit den
isländske allmogeskalden ta gestalt.
Vi möta först Olafur som ett hunsat och
slaget sockenbarn:
Han står tillsammans med en strandskata och en
skärsnäppa vid stranden nedanför gården och ser på
vattnet, som sugs fram och tillbaka. Kanske skolkar
han från arbetet. Han är fosterbarn, och därför är livet
i hans bröst en värld för sig, hans blod är inte släkt
med de andras. Han är inte del av något, han är
utanför; och det är ofta tomt omkring honom. Det är länge
sedan han började åtrå en tröst över allt förstånd.
Denna smala vik med lätta böljor mot stranden, och
små blåa skal, och klippor på andra sidan och ett
grönt näs på denna sidan, det var hans vän. Den
hette Ljusavik.
Tidigt utövar ordets och diktens värld sin
magiska lockelse på honom. Men från en
omgivning, som hatar allt ovanligt, särskilt
om det är vekt och försvarslöst, stöter hans
böjelser på ett hätskt motstånd, som man väl
känner igen från liknande skildringar i vår
egen moderna litteratur. Men det har
naturligtvis en annan verkan än den avsedda. Ty
mitt i all sin oändliga hjälplöshet har
sockenbarnet mäktiga vänner. Han har som sagt
viken nedanför gården, han har naturen. Men
Olafur, skalden, har också en överjordisk
tröst i den underbara, främmande Rösten,
som fyller hans själ med oförstörbar glädje.
På ett ställe i »Ljös heimsins» har Laxness
skildrat denne osynlige vän med ett
personligt vibrato, som kommer läsaren att lyssna
uppmärksammare än annars:
Den, som mött den osynlige vännen, han skall inte
längre se något ont i människorna, och även om de
toge allt ifrån honom, den allra obetydligaste glädje,
det minsta hopp, så förändrar det ingenting, han
skall icke desto mindre göra allt för att berika dem,
för att göra deras glädje större, deras hopp starkare,
deras liv skönare. De må kalla hans ord snusk och
hädelse, de ting som ligga honom om hjärtat brott
och liderlighet, de må svälta honom, driva honom bort
härifrån hemmet sjuk och hjälplös — icke desto
mindre skall han oavbrutet fortfara att helga dessa
människor det dyrbaraste av sig själv. Ja, det är en
tung lott att vara skald och älska både Gud øch
människor vid havet ytterst i norr. Den som valt sig den
lotten, han skall icke framdeles ha någon vinning,
ingen lön sent eller tidigt, ingen tillfredsställelse i
livet, ingen glad dag, icke en stunds tröst eller vila.
10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
