Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Om Halldór Kiljan Laxness. Av Peter Hallberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Peter Hallberg
mark och Sverige ha under kriget sökt sig
tillbaka till äldre skeden av sina folks historia.
Givetvis har detta delvis skett för att i det
rådande läget beslöja farligt aktuella syften,
men också därför att avståndet låtit de
nationella och allmänmänskliga värden varom
kampen stått framträda i än klarare dager.
Också Laxness har i sitt senaste arbete, som
kommer att bli en trilogi och varav hittills
två delar publicerats, vänt sig till sitt lands
förflutna. Handlingen försiggår i slutet av
1600- och början av 1700-talet, d. v. s. vid en
tidpunkt, då Island administrerades som en
koloni av det danska enväldet. Vissa danska
städer hade monopol på handeln med
Island, och folket låg helt i händerna på
köpmännen. Varje försök att handla med andra
än danska köpmän straffades strängt.
Möjligheterna för Islands ekonomiska utveckling
syntes helt stäckta, och befolkningen sjönk
allt djupare i armod.
Denna tid av vanmakt och förnedring för
det isländska folket utgör den historiska
bakgrunden för Laxness’ skildring. Visserligen
försummar en skald av hans kapacitet icke
tidsfärgen, men han har själv varnat för att
betrakta hans arbete som en »historisk
roman». Och varje läsare förnimmer, att verket
trots sin strängt objektiva framställning
bäres av ett nationellt patos, som står i
samband med de sista årens stora händelse på
Island: införandet av republiken den 17 juni
1944. Denna slutliga bekräftelse av det
fullständiga nationella oberoende som landet
icke haft, sedan det år 1262 gav sig under den
norske konungen, har naturligt nog givit
islänningarna anledning till en återblick över
den tillryggalagda vägen. Laxness’ senaste
verk är en diktares gåva till sitt folk på
tröskeln till en ny tid.
Arbetets första del, Islandsklukkan
(Islandsklockan), kom ut 1943 och den andra,
Hid ljösa man (Den ljusa mön), följande år.
Innehållet i dessa delar är i stora drag
följande.
Bonden Jön Hreggvièsson blir offentligen
hudstruken av »kungens bödel» som straff
för stöld av ett snöre -— en i sin nästan
hallucinatoriska åskådlighet och förtätade
stämning virtuos skildring. Under följande
natt förbrödras bödel, delinkvent och vid
exekutionen närvarande bönder i allmänt
fylleri. Morgonen därpå anträffas bödeln död
i en vattenpöl ute i marken. Några tecken på
att yttre våld förövats mot honom stå icke
att finna. Men misstankarna vila på Jön,
som varit i sällskap med bödeln och dessutom
har naturliga skäl att se snett på denne
nitiske utövare av sitt yrke. Han blir på nytt
gripen och satt i fängelsehålan på det nära
Reykjavik belägna Bessastadir, det illa
beryktade högkvarteret för den danska makten
på Island -—• numera residens för Islands
president. Uppenbarligen utan full
bevisning dömes han att bli halshuggen vid
alltinget på Tingvalla. Men hans mor uppsöker
vandrande långa vägar på sina gamla ben
lagmannens dotter, Snöfrid, för att genom
henne på något sätt söka få domen ändrad.
Snöfrid följer sin fader till alltinget, och
natten innan dödsdomen över Jön
Hreggviösson skall verkställas lyckas hon lösa fången.
Denne flyr norrut genom landet och räddar
sig ombord på ett holländskt handelsfartyg.
Han följer med det till Holland och
upplever på fastlandet äventyr, som skulle utgöra
en prydnad för vilken pikareskroman som
helst. Kontrasten mellan den isländske
bonden och hans nya omgivningar ger upphov till
groteska och komiska situationer. Emellertid
har Jön också ett bestämt mål för sin resa.
Han har av jungfru Snöfrid fått en ring att
överlämna till hennes älskare Arnäs Arnæus
i Köpenhamn, och efter åtskilliga
vedermödor sammanträffar han slutligen med
denne. Arnäs utverkar åt honom ett kungligt
brev, som föreskriver att Jön Hreggviössons
mål på nytt skall tas upp på Island. Jön får
fyra månaders orlov ur sin danska
knekttjänst för att ordna denna sak. Men då vi i
»Hiö Ii ösa man» åter träffar honom efter
femton år, sitter han alltjämt på sin gård,
oantastad av rättvisan. Han hade efter sin
hemkomst omedelbart lagt fram sina papper för
vederbörande myndigheter, men dessa ha —
tydligen på grund av dåligt samvete från
målets tidigare behandling — låtit ärendet ligga.
Jön Hreggviössons gestalt dominerar
»Islandsklukkan». I »Hiö ljösa man» träda i
stället Arnäs Arnæus och lagmansdottern
Snöfrid i förgrunden. Den historiska
förebilden till Arnäs Arnæus är ingen annan än
den frejdade handskriftssamlaren, islänningen
Arni Magnusson (1663—1730), som med sin
donation på dödsbädden till Köpenhamns
universitet grundade den berömda
arna-magnæanska samlingen. Laxness skildrar
mannen såsom nästan demoniskt besatt av
sitt hemlands handskriftsskatter — de äro
för honom Island självt. I »Islandsklukkan»
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
