Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ur Hið ljósa man. Av Halldór Kiljan Laxness. Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Halldor K il j an Laxness
gammal kvinna. Jag minns stunden, då
jag stod där i rummet med bladen i handen
och betraktade de människor som i sina
gömmor hade kronan av allt som är något
värt i Nordens litteratur: den utlevade
gubben och fånen, husbonden, en knappt
läskunnig reptjuv och försmädare,
svullen om ryggen efter den bödels piska
som han var anklagad för att ha
mördat, den utmärglade flickan med de stora
ögonen och de två spetälska kvinnorna
med ansiktena utplånade. Men du var
borta. Jag visste att jag skulle fara och
inte komma tillbaka. I den stunden hade
jag svikit dig. Intet kunde förmå mig att
bli storman bland ett mördat folk. Islands
böcker ägde mig på nytt.
Jungfru Snöfrid hade rest sig.
— Jag anklagade dig aldrig, Arne, sade
hon, inte med ord, inte med tanke. Det
måste du ha vetat av det budskap som jag
sände dig med ringen.
— Jag bad Jön Hreggvidsson tiga, sade
han. Jag hörde aldrig ditt budskap.
— Jag red bort från Skalholt, sade hon,
och kom till Tingvalla om natten. Jag var
ensam. Jag var besluten att sända dig
denne brottsling. Hans mor kom till mig
över fjäll och vatten. Jag visste att du
inte skulle komma tillbaka, men jag
anklagade dig inte. Jag dödade frivilligt min
kärlek natten innan, gav mig åt Magnus i
Brædratunga för första gången. Hela
vägen till Tingvalla höll jag på med att sätta
samman budskapet som jag tänkte skicka
dig, och sedan ville du inte höra det, därför
att du inte litade på mig. Nu tänker jag i
alla fall säga dig det, och jag ber att det
må bli de sista orden mellan oss i kväll
och alla kvällar, även den sista.
Sedan sade hon honom de ord som hon
hade anförtrott sin faders dödsdömde
fånge att överbringa från Tingvalla vid
Öxarå till hennes älskade, en gång för
länge sedan: Om min herre kan rädda
Islands ära, fastän hans ljusa mö finge
lida smälek, skall hans ansikte dock alltid
lysa för min syn.
20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
