Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Två dikter. Av Johannes Edfelt - Ålderdom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johannes E d f ei t
Ålderdom
. . . Novemberdagern silas genom naket,
drypande grenverk, över grå fasader;
snart drunknar var kontur i dimmans hav.
Lägg dis likt bomull över trötta linser,
svep det kring den som inget har för händer.
En gubbes hand är ganska oaptitlig:
ett stycke skrumpen och kanelbrun hud;
ådrorna likna band med många knutar.
En åldrings sikt är stängd av moln, hans tid
är en kanal, som ingen trafikerar,
en tunnel vid ett övergivet stickspår,
där ljuset dör kring låg, erbarmlig målla.
En gamlings region är skuggans gränsland,
det gångnas fläckade och dunkla spegel.
Bara en vind i skymning når hans vita
hårtestar, leker med dem, rusar sedan
mot tomma intet . . . Dessa fönsterrutor
klirra ibland vid sprängskott — från ett bygge
kanhända — och när någon lastbil far
med dån förbi. Hur annorlunda förr:
då var det landsvägsforors grova kampar
och hjul som fingo fönstren här att skaka . . .
Tiderna ändras — man blir utanför . . .
Döden, som nedlagts i oss alla, växer
med åren som en obönhörligt grym,
grotesk tumör; och blodet rinner svagt
och sakta i förkalkat kärlsystem.
Vad är ett liv? Och varför ängslas, darrar
en enslings hjärta här vid nattens port?
Det borde inte bäva så: för nya
ögon ska blommor vecklas ut, av nya
händer ska dörrar öppnas här, för nya
fötter går vägen under milsvid himmel . . .
22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
