Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Uppsalafilosofien och den logiska empirismen. Av Konrad Marc-Wogau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konrad Marc-Wogau
i tesen, att varje medvetande är ett
medvetande om sig själv, ett självmedvetande.
Denna tes kom som bekant att spela en
viktig roll i den traditionella
kunskapsteorien alltsedan Descartes. Mot den ställa
Hedvall, Hägerström och Phalén en tes,
som kan kallas den antisubjektivistiska
tesen: i varje uppfattning uppfattas något
från uppfattningen skilt och av den
oberoende. Kant hade talat om en
kopernikansk omvälvning i filosofien, då han
hävdade tanken, att icke förståndet rättar sig
efter naturen, utan naturen efter
förståndet. Då Hägerström i den
antisubjektivistiska tesen också ser en kopernikansk
omvälvning i kunskapsteorien, är det fråga
om en omvälvning i motsatt riktning:
verkligheten är icke beroende av vår kunskap
utan tvärtom något, som vår kunskap alltid
förutsätter och har att rätta sig efter. Att
världen skulle finnas till blott hos den
tänkande människan är enligt honom en lika
orimlig tanke som att jorden skulle vila på
en elefants rygg. Den tänkande människan
är icke princip för utan blott ett moment
i verkligheten.
För Wien-kretsen har kritiken av
idealismen icke spelat samma avgörande roll
som för uppsalafilosofien. Men dess
medlemmar avvisa dock bestämt den
idealistiska läran. Sålunda värjer sig Moritz
Schlick mot påståendet att Wien-kretsens
positivism är besläktad med den
metafysiska idealismen. Idealismen förutsätter
enligt honom, att det givna fattas som
innehåll i medvetandet och därmed som något
subjektivt eller tillhörigt ett subjekt. Det
givna erhåller därmed — menar han —
karaktären av medvetande eller
föreställning, varmed idealismens ståndpunkt är
intagen. Den springande punkten i
idealismens lära är enligt Schlick liksom enligt
uppsalafilosofien identifierandet av det
uppfattade (det givna) med uppfattningen
(föreställningen). Wien-kretsens positivism
går nu, framhåller han, fri från denna iden-
tifiering. Den förnekar även att
yttervärldens ting äro till sin existens beroende av
vår föreställning. Berg, träd, hus, djur och
människor, som omge mig, existera — säger
Schlick —■ självklart oberoende av mig, om
med detta »oberoende» menas, att de
existera även då jag för tillfället icke ser dem
eller att de existerat före min födelse och
komma att existera efter min död. De
existera även oberoende av varje uppfattning
överhuvud. Därmed är idealismens tes
avvisad. Idealismen har rätt, då den förnekar
existensen av en yttervärld i metafysisk
mening, d. v. s. av en yttervärld bortom
vår möjliga erfarenhet; men den har fel,
då den frånkänner den oss omgivande,
erfarbara yttervärlden självständig existens.
Kritiken av idealismen är — kan man
säga — även en kritik av den traditionella
kunskapsteoriens frågeställning: hur kan
min uppfattning överensstämma med ett
från den skilt objekt? Är kritiken riktig,
så är denna fråga (den s. k.
objektivitetsfrågan) felaktigt ställd. Den framspringer
nämligen ur den subjektivistiska
förutsättningen, att kunskap blott är begriplig, om
objektet innehålles i uppfattningen och icke
är skilt från denna. Låter man
förutsättningen falla, så måste frågan betecknas som
ett skenproblem. Denna tanke delas av
uppsalafilosofien och den logiska
empirismen. Frågan om kunskapens
objektivitet, som en lång tid varit det centrala
problemet i kunskapsteorien, avföres från
dagordningen. Kunskapsteorien har att
undersöka andra frågor om kunskapen, frågor
sådana som »vilka betingelser måste en
uppfattning uppfylla för att kunna kallas
kunskap?», »hur är vår kunskap om
yttervärlden att analysera?», »kan man tala om
olika kunskapskaraktär hos olika
uppfattningar?», »vilka som kunskap betecknade
uppfattningar äro de säkraste?» o. s. v.
Vid besvarandet av dessa frågor ha
representanterna för de båda riktningarna gått
olika vägar: uppsalafilosoferna mera i rea-
36
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
