Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Svensk romanistisk forskning under det senaste decenniet. Av docent Bertil Malmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bertil Malmberg
Fahlins omfattande studie över de franska
prepositionerna en, à och. dans i lokal
användning (Étude sur les prépositions en, à et
dans au sens local, 1942) samt hennes mindre
studier i fransk, iberoromansk och jämförande
romansk språkhistoria. För den franska
syntaktiska historien viktiga resultat ha nåtts av
Torsten Franzén i hans Syntaxe des pronoms
personnets sujets en aneien français (1939).
Andra arbeten av väsentligen syntaktisk art
äro Elsa Landins Etude sur tes construetions
de eertains verbes exprimant la prière, ta käte
et la nécessité en aneien français (1938), Harald
Nissens om ordföljden i en krönika av Jean
d’Outremeuse (1943) och Gunnel Löfgrens
studie över de franska prepositionerna od,
atout och avec (1944). En sannolikt ohållbar
teori om den s. k. historiska infinitiven i
franskan har i polemik mot Lombard
förfäktats av Stig Almenberg i hans L’ellipse et
l’infinitif de narration (1942). Med
utnyttjande av ett omfattande senlatinskt och
romanskt material har Torsten Sävborg i en
stor och förtjänstfull avhandling belyst
prepositionen de’s roll vid uppkomsten av en rad
lokala termer i galloromanskan (1941). Den
spanska språkvetenskapen — eljest föga
representerad i vårt land, om man undantar
en del av Tilanders arbeten — är företrädd
genom Sven Kärdes värdefulla avhandling om
spanska motsvarigheter till det obestämda
franska ön, vårt ’man’ (1943). Margit Sahlin
har lämnat en rad förslag till franska
etymologier (pucelle, laisse, car ole), den sista i
avhandlingen Étude sur ta carole médiévale
(1940), av vilka dock ingen torde ha
övertygat kritiken. Det fonetiska underlaget för
hennes bevisning saknas helt, en brist, som
hon förgäves söker kompensera med ett i och
för sig imponerande realfilologiskt kunnande.
Karin Ringenson har i några mindre studier
(särskilt den värdefulla uppsatsen om ordet
för ’dag’ i de romanska språken, Studia
neo-phil. X, 1937) fortsatt sina tidigare
forskningar med utgångspunkt från studier över
datering och tideräkning i romanskan. Även
Bengt Hasselrots smärre arbeten om genus
hos franska stadsnamn och om genusväxling
som medel att bilda diminutiv- och
augmenta-tivformer i romanskan höra snarast hit (Studia
neophilol. XVI, 1944 resp. Språkvetenskapliga
sällskapets i Uppsala förhandlingar 1943—
1945). Slutligen har professor Melander själv
genom mindre uppsatser och recensioner (i
Studia neophilol.) varit flitigt verksam inom
de olika områden, som sedan gammalt äro
hans. Särskilt lägger man märke till hans
bidrag till frågan om de personliga obetonade
objektspronomina i franskan (ibid. XI, 1938—
39 och XII, 1939—40).
En särställning inom svensk romanistik
intar den dialektologiska forskning, som
bedrivits av tre svenska lärjungar till professor
A. Duraffour i Grenoble, den framstående
kännaren av de sydöstfranska, s. k.
franco-provensalska dialekterna. År 1937
disputerade numera professorn i romanska språk i
Köpenhamn Bengt Hasselrot i Uppsala på
en avhandling om dialekten i en trakt av
västra Schweiz (Etudes sur le dialecte d’Ollon),
och han har i flera studier återkommit till
dessa folkmål, av vilka han är en framstående
kännare och som han även behärskar
praktiskt. Hans avhandling följdes av Oscar
Kjelléns (Le patois de la region de Nozeroy,
1945) och av Gunnar Ahlborns (Le patois de
Ruffieu-en-Valromey, 1946, båda ventilerade
i Göteborg), särskilt det senare arbetet frukten
av många års studier på ort och ställe. Dessa
dialektologiska arbeten inom ett mycket
speciellt område av romanistiken torde, av den
sakkunniga kritiken att döma, vara
synnerligen värdefulla bidrag både till den svenska
romanistiska forskningen och till fransk
dialektologi.
Ett annat originellt bidrag till romanistiken
gav Bengt Hasselrot med sin
onomastisk-semantiska studie över aprikosen och dess
olika benämningar i de romanska språken
(Studia neophilol. XIII, 1940—41), där han
givit en intressant illustration av ett
kulturords vandringar. I en förstudie till ett planerat
större arbete har Hasselrot framlagt en
tänkvärd teori om uppkomsten av det romanska
suffixet -tt- (Studia neophilol. XVI, 1943),
vari han ser ett keltiskt lån i romanskan.
En annan linje inom romanistiken
beträddes av nuvarande professorn i Göteborg Karl
Michaëlsson, då han i sin avhandling (från
1927) tog upp studiet av de franska
personnamnen. Vid flera tillfällen har professor
Michaëlsson återvänt till detta ämne. Under
de senaste åren har hans intresse emellertid
av allt att döma mera absorberats av andra,
större och allmännare problem, och hans
försök till syntetisk framställning av det franska
språkets och den franska kulturens särart
förtjäna att särskilt uppmärksammas i ett
land, där intresset för allmänt
sammanfattande översikter och av syntes på ett för-
46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
