- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtiosjätte årgången. 1947 /
58

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Lång väg till en diktare. Av Gustav Hedenvind-Eriksson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Gustav Hedenvind-Eriksson

även honom för upplysningen och vände
för att gå, men blev nu uppmanad att
stanna. Han önskade nämligen veta,
varifrån jag kom, vad jag hette och hur gammal
jag var. Hans vetgirighet sträckte sig för
övrigt ännu längre, han ville även veta om
jag var gift i Sverige. Han hade hört sägas,
att många svenskar i Norge rymt från
sina koner där borta i Sverige. Kanske hade
de också haft anledning därtill, menade han
och grep ett disharmoniskt ackord på
gitarren. Kvinnfolk var kvinnfolk, och dem
skulle man icke tro mera än jämnt. De
lovade runt och höllo tunt. Han kände dem,
han. Men för att jag med mera sans och
fattning skulle kunna besvara hans frågor,
bad han mig gå med honom in och dricka
ett glas bukköl. Det borde smaka mig gott,
menade han. Aftonen var varm som en
bastu. Själv hade han just tänkt gå in
och fukta strupen, men hade först velat
sjunga färdig sången.

Härpå reste han sig, lade gitarren på
axeln likt en spade eller hacka, blinkade åt
mig att följa honom och gick så före in
i stugan.

Där stod en liten kutryggig kvinna vid
spisen och rörde med slev i en puttrande
gryta. Hon tycktes icke ta mera notis av
oss än den svarta katten, som låg och sov
på murkransen ovan hennes huvud. Men
bordet stod helgdagsdukat med flera sorter
bröd, med smör och ost, några konserver
och bäst av allt en bastutorkad fårbog,
brun som valnöt med späckränder i. Sen
stod ett dussin bukköl på parad och framför
dess front så att säga en butelj akvavit,
likt en plutonschef, redo att överlämna
befälet. Han kastade gitarren på den högt
uppbäddade sängen med vitt överdrag,
gjorde så en gest med handen mot den ena
stolen, bjöd mig taga plats och tillade i
högtidliga ordalag, att det var Sankt
Hansafton. Och om jag ville hålla tillgodo med
vad hans fattiga hus hade att bjuda på,
så––. Men först ett glas öl förstås.

Naturligtvis höll jag tillgodo, jag gjorde
det med tacksamhet och tog plats. Själv
slog han sig ned på andra sidan bordet,
med ryggen mot väggen och kunde sålunda
se bort på kvinnan vid spisen. Hon var
hans hushållerska och hette Lina, själv hette
han Pedersen, berättade han. Hon pysslade
med att koka »römmegraut» — gröt,
kokad på grädde, grädden blir till smält
smör under kokningen, och denna gröt är
en läckerhet. Men det såg ut så, menade
han, som skulle den där gröten icke bli
färdig denna Sankt Hans, och till nästa —
precis ett år framåt — kanske varken hon
eller han gingo här nere på jorden och
längtade efter römmegraut. Ingen visste,
hur det var med kosthållet på andra sidan.
Därför ville han äta här i livet, även dricka.
Med andra ord: leva både fett och vått.
Egentligen var det, enligt hans fasta
övertygelse, för att äta och älska som
människorna hängde i på alla vis — okvädade
varandra och krigade, förbannade och
välsignade, misströstade och hoppades. Alltså
skulle vi nu äta och dricka. Det var icke
Sankt Hansafton mera än en gång om året.
Och som sagt. Vem visste, om vi befann
oss här nere på jorden nästa Sankt
Hansafton.

Sålunda blev det icke bara ett glas öl,
det blev många, däremellan en och annan
akvavit. Han skar av fårbogen och bjöd,
det var ett fint tilltugg, och förde
uteslutande ordet, dök så i en handvändning
ned till Norges stora forntid, och den blev
sannerligen icke mindre på hans tunga.
Men jag lade märke till hans säregna sätt
att resonera om förflutet och närvarande.
Han liksom vände upp och ned på tiden
så, att ju längre sedan en händelse timat,
ju närmare låg den honom, ju närmare
kom den sålunda även lyssnaren, medan
nyligen timade händelser fingo något
mycket fjärran över sig. Själva tonfallen
tycktes komma långväga och långsamt
vända åter, varifrån de kommit.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:11:13 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1947/0076.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free