Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Bellmans farfar. Professor Johan Arent Bellman. Av Arvid Stålhane
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arvid Stålhane
Ett knappast påvisbart pietistiskt inslag
i den unge Carl Michaels tidigare religiösa
diktning har man velat spåra tillbaka till
professor Bellmans fromma föräldrahem, en
linje som dock bör ha brutits då dennes
son, far till skalden, blev föräldralös vid
två års ålder och kom att uppfostras i en
helt ny miljö. Men det visar sig att redan
professor Bellman i religiöst avseende var
främmande för pietismen. Han hörde
tvärtom till dess vedersakare, något som
framgår av såväl muntliga som skriftliga
vittnesbörd. Vid universitetet hade nämligen
denna tid uppstått en del »rumore», därför
att pietistiskt anstuckna teologer velat
hindra studiosi att ägna sig åt humaniora
och att disputera i filosofi, som de ansågo
såsom »Scientiam profanam» och att
därmed »barbaries införas kunde». Vid den
rannsakning om pietisteriet, som hölls i
stora konsistoriet den 20 juni 1706, gick
professor Bellman i ett längre anförande
skarpt tillrätta med anstiftarna av dessa
»sekteriska villfarelser», vilka sökte bringa
de filosofiska och klassiska studierna i
lägervall, och hindra den studerande ungdomen
att å solenna dagar hålla orationer på latin.
Bellman hade tidigare i ett program påtalat
samma sak och bland undertecknarna i en
skrivelse till universitets kansler med
klagomål mot dessa »svärmande pietisters anslag»
återfinner man också Johan Arent
Bellmans namn.
Att han som professor eloquentiae vid det
ovannämnda sammanträdet hade alldeles
särskilt beklagat sig över att de senare åren
så få av studenterna brukat »orera publice»,
kan man förstå. Hans ord vid detta
tillfälle vittnar om en viss bitterhet, »såsom
jag använt all flit i min tid idka studium
eloquentiae med studerande ungdomen, har
ock icke försummat på solenne dagar
orationer själv att hålla, så har jag också
tillhållit och tillrått dem till samma övning, men
fåfängt». »Trots Hans Maj:ts långa
frånvarande» har Bellman själv talat på konungens
namns- och födelsedagar och vid andra
högtidliga tillfällen. Särskilt tidstypiskt i
sin glänsande oratoriska prakt är det tal på
latin, som han den 6 februari 1701 å
universitetets vägnar höll på stora
Gustavianska auditoriet till förhärligande av den
»gloriöse» segern vid Narva. Detta tal är
bevarat i tryck liksom även hans
parenta-tion 14. 12. 1701 över greve Karl Kaspar
Wrede, vice hovmarskalk, död i Stockholm
vid 28 års ålder. En ung student, Mikael
Eneman, som på förmiddagen åhört
Bellmans Narvatal, skriver samma dag till
borgmästaren i Enköping: »I dag orerade
åter Prof. Bellman, uti en tämlig stor
fre-quens, och det på bästa sättet.» Denne
student blev meel tiden professor i österländska
språk och bekant inte minst för sin på Karl
XII:s befallning företagna, treåriga resa i
Orienten, då han bl. a. som förste svensk
besökte Sinai.
En sentida bedömare av Bellmans
Narvatal är prolessorn Carl Johan Lundvall, själv
en framstående latinare. I sitt inträdestal i
Vitterhetsakademien den 23 oktober 1832
säger han bl. a. om Bellman som orator:
»Med ordvalets noggrannhet,
konstruktionens riktighet och ljudande ljudföljd
förbinder han den värdiga och deri lugna gratie,
som uppblomstra utur ädla tänkesätt, ur
ett blygsamt tillägnande av det sköna och
en fin känsla för det sedliga med dess yttre
gestalt: det skickliga. Denna bild av
Talaren framstår med fullständiga drag
särdeles i orationen över segren vid Narva. Så
värdigt han tolkar tacksamheten mot
härarnas Gud, så välsignat de fåtaliga
krigarnes rättmätiga vapen mot
förbundsbryta-rens mångdubbla härsmakt, och glädjen
över fäderneslandets tryggade gränser, dess
förhärligade krigsära och den unge, på Gud
förtröstande, hjältens oemotståndliga kraft;
så ädelt rörande kläder han i vördnadens
uttryck sin och alla trogna medundersåtars
fruktan och varning för den unge
Monarkens obetänksamhet att blottställa sitt dyra
72
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
