Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Karl-Erik Forsslund och Dan Andersson. Några brev. Av E. R. Gummerus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl-Erik Forsslund och Dan Andersson
■något som helst honorar. Men sådan är och
var oftast skalders lott. Det vore mer än nog
för att beklaga honom såsom människa, för
att ondgöra sig över ett yrke, som är bra,
men så dåligt betalt — såsom han själv med
rätta, men nästan för saktmodigt
karakteriserar det. Men det vore ej nog för att finna
diktaren Dan Andersson ovanligt olycklig och
missgynnad.
Tragiken ligger djupare än så. Den ligger
framför allt i ett konstitutivt grunddrag
i hans väsen: den eviga slitningen mellan
fjärranlängtan och bundenhet — himmel och
jord, kunde man djupast säga. Ty innerst
inne var han ju en ovärldslig människa.
»Jag vet, var mitt hemland är», säger han då,
men han säger också, »Jag längtar ut till
sjön ■— till havet!» — när han väl vänt åter
till sitt hemland. I detta är det även hans
sjömansfantasier djupast bottna och ej i någon
lust till mystifikation och antagna roller.
Såsom ett viktigt komplement till detta
får man lägga, att hans familj, Adolf
Andersson och hans barn, i Skattlösberg intogo
den säregna ställning som en skolmästare,
därtill strängt religiös och moralisk, ofta får i
ett avlägset, ödemarksbundet skogs- och
bondesamhälle. De voro ej som andra, de
hade sitt för sig, och man vet att den
vördnadsvärde, gammaltestamentligt
patriarka-liske fadern ej tillät barnen att fritt leka hos
grannar; ja, han var efter vad det säges, så
rigoristisk, att flickor och gossar bland hans
skolbarn ej fingo leka tillsammans under
rasterna. Han kallade sig själv »en läsare», och
han var det, med all sin fria, djupa religiositet.
Men sådant måste väcka ömsesidig
osäkerhet i livsmiljön och, med all uppskattning, en
viss vantrevnad, som delvis förklarar
familjens kringirrande liv och den slutliga
flyttningen till Gräsberg. Och det förklarar
även, att Dan Andersson kunde känna sig
både dragen till och bortstött från sin
barndoms bygd.
Något som man slutligen ej synes ha
tillräckligt värdesatt i hans utveckling, är de
djupa, livsbestående intryck, som
fjortenåringen Dan Anderssons ensamma
Amerikaresa måste ha nedlagt i honom. Det var den
enda gång han skådade världshavet och den
fjärran kontinenten i väster. Där har man
en erfarenhetsförklaring till hans havskärlek;
det blev med säkerhet en avgörande
upplevelse, och den fördjupade den smärtsamma
tvedräkt i hans väsen ur vilken hans högsta
och skönaste diktarlängtan skulle kvälla
fram. Ännu veckorna fore sin död umgicks
han med fantasifulla planer på att få fara med
en lastångare till Indien.
Mycket av allt detta fick ej utlopp, utan
växte inåt — och uppåt! Hans fattigdom,
hans bundenhet vid Finnmarken, tillstadde
honom ej att fritt följa sin längtan till
fjärran — och sin dragning tillbaka. Den band
hans inspiration och hans motiv vid en
bestämd jordisk bygd, dock vid nog, djup nog.
Man har frågat sig, om han vid sin bortgång
hade kunnat avvinna den så mycket mer
än vad han redan givit. Även hans brev
till Forsslund visa en tendens till upprepning
i motivintresset. Till slut är det dock mest
en akademisk fråga: som bygdeberättare
hade han sannolikt mognat slut, som
prosaförfattare i David Ramms stil kunde han ha
funnit förnyelse i sin djupare mänskliga
problematik.
Han blev bunden. Men samma bundenhet
lyfte och sublimerade hans inspiration, från
ouppnåeliga jordiska avstånd, från de
blånande, längtanstunga ödemarker, där han
förblev sitt hjärtas fånge, till högre, eviga
rymder under stjärnorna. Genom att vara
bunden i sin känsla, blev han fri i anden, ty
var han ej troende, så var han dock religiös
i djupet av sitt väsen. Detta är den
psykologiska paradoxen i Dan Anderssons
motsägelsefulla diktarkaraktär; genom den blir
han en lyrikens äkta metafysiker.
91
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
