Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - En skämtsam kyrkofader. Av Anders Cavallin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En skämtsam kyrkofader
och sängfaglar, om jordens bördighet. Men
störst värde sätter han på friden, fjärran från
stadens larm. På sin höjd råkar någon i
jaktärende förirra sig till den trakten. Ja, där
finns villebråd också, hjortar, vildgetter och
harar (inte björnar och vargar som i Tiberina!).
Och den platsen hade han så när bytt ut mot
Tiberina, hela världens avskrädesplats!
Gregorius var inte sen att ge svar på tal. I
sitt brev nr 4 raljerar han obarmhärtigt med
Basilius’ entusiastiska skildring och lyckas
mana fram en dråplig bild av gudsförgäten
ödslighet.
Håna och häda du allt mitt, vare sig du gör det pd
skämt eller allvar! Det gör ingenting. Skratta bara och
överflöda, av fin bildning och drag all fördel av vår
vänskap! Allt som kommer från dig är gott för mig, hurudant
det än är beskaffat. Jag skulle också tro, att du hånar
den här trakten inte för att driva gäck utan för att dra
mig till dig (om jag i någon mån förstår dig rätt), liksom
de som dämmer upp floderna för att leda dem åt annat
håll. Sä vet jag att det alltid är med dig.
Men nu är det jag som skall beundra ditt Pontus och
det pontiska töcknet, boningen, som är väl lämpad för
landsflykt, höjderna ovanför huvudet, vilddjuren, som
prövar er tro, landremsan vid bergets fot eller snarare
råtthålet med de ståtliga namnen »tänkeri»,
eremitsamfund och skola, vidare dessa skogar av ogräs, kransen
av stupande berg, som ni inte bekransas av utan blir
instängda av, den ransonerade luften och den
efterlängtade solen, som ni ser som genom ett rökhål, ni pontiska
kimmerier (kimmerierna voro ett mytiskt folk bortom
havet, som levde i ständigt mörker; bakom myten
kanske det ligger hörsägner om folken längst i norr),
ni som inte bara har blivit dömda till den sex månader
långa natten, som det sägs om somliga, utan inte ens
lever en del av livet utan skugga; hela livet är för er en
enda lång natt, en sannskyldig dödsskugga för att tala
med Skriften. Jag vill också prisa den trånga och
inklämda vägen (jag vet inte om den bär till himmelriket
eller till Hades; för din skull må den bära till
himmelriket (»himmelrike» heter på grekiska »basileia» och
Basilius Basileios), och det där i mitten, tycker du att
jag med en osanning skall kalla det Edén, och källan,
som delar sig i fyra grenar och vattnar hela jorden (jfr
i. Mosebok 2. 10: »Och från Edén gick en flod ut,
som vattnade lustgården; sedan delade den sig i fyra
grenar.») eller den torra och på all fuktighet tomma
öknen, som någon Moses skall göra odlingsbar genom att
med sin stav slå vatten ur klippan. Den mark, som har
undgått klipporna, är genombruten av bergsbäckar. Den
mark, som har undgått bergsbäckarna, är törnbevuxen.
Det som höjer sig över tömena, är ett brant stup. Vägen,
som går ovanför det, är tvärbrant och balanserande och
tvingar vandrarna att koncentrera sig och öva sig i
försiktig gång. En flod »ryter* nere i djupet, den som du
jämför med Strymon vid Amphipolis (I sitt brev
uttalar sig Basilius i förtjusta ordalag om sin flod och
jämför den med Strymon, som erbjuder en vacker
utsikt från staden Amphipolis vid Egeiska havets
nordkust. Om flodens fiskrikedom säger Gregorius helt
torrt:) och den ger inte så mycket fisk som sten. Och den
sväller inte ut till en sjö (som Strymon) utan störtar
sig ned i djupen, du våldsamt storordige, skapare av
nya ord! Ty den är stor och fruktansvärd, och den
överröstar psalmsången från människorna däruppe. Kata-
rakterna är ingenting mot den, inte heller Katadupoi
(den första Nilkatarakten; de som bodde därintill
sades vara döva av larmet); till den grad ryter den mot
er natt och dag. Vild är den och omöjlig att komma över;
vattnet är grumsigt och går inte att dricka. Det enda
människovänliga hos den är att den inte tar med sig er
koloni, när bergsbäckarna och vinterstormarna piskar
upp den till ursinne. Detta är alltså vad jag vet om dessa
de saligas öar eller rättare de lycksaligas (det är ni det).
(Jfr Kalypsos ö i Basilius’ brev!) Då skall inte du gå
och beundra dessa båda bergsryggar i halvmånform, som
mera stryper till er passage vid bergets fot än omger den
med murar, och beundra inte heller åsen, som reser sig
ovanför era huvuden och gör ert liv likt Tantalus’ (I
den äldsta traditionen föreställde man sig Tantalus
med ett klippblock hängande över huvudet, ett
klippblock, som hotade att när som helst störta ned; den
senare traditionen är mera bekant: Tantalus står i
vatten upp till midjan och har härliga frukter inom
räckhåll. Han är törstig och hungrig, men vattnet
viker undan, när han söker dricka, och frukterna likaså,
när han sträcker sig efter dem. Han lider »Tantali
kval».), vindfläktar na, som drar igenom, och markens
dofter, som vederkvicker er, när ni håller på att svimma,
och sångfåglarna, som visserligen sjunger, men om
hunger, och som visserligen flyger omkring, men i en
öken. Ingen kommer på besök utom i jaktärende, säger
du. Tillfoga: och för att se på er som lik. (Nu driver
Gregorius skämtet i längsta laget!)
Det här är kanske för långt för att vara ett brev, men
det är kortare än en komedi. Om du tar skämtet med
jämnmod, sä är det bra. Men om du inte gör det, skall
jag skriva ännu mer.
Gregorius är som synes uppsluppen och
komplett respektlös. Basilius har i hänförda
ordalag skildrat traktens härlighet, och
Gregorius svarar med att obarmhärtigt, punkt för
punkt, göra spe av allting. Som motspelare till
Basilius, älskaren av den fria och vilda naturen,
uppträder Gregorius i kälkborgarens roll, som
ryser inför ödslighet och bristande komfort.
Brevet uppskattades av Basilius, det
framgår av nästa brev till honom, nr 5 i samlingen.
Detta ansluter, som vi strax skola se, direkt
till nr 4, men nu bygger Gregorius på något
annat än Basilius’ skildring. Mellan breven nr
4 och 5 har han nämligen varit och hälsat på
sin vän i hans pontiska ödemark. Där delade
de ljuvt och lett. Gudstjänster, asketiska
övningar och teologiska studier bedrevos
omväxlande med allsköns grovsysslor. Som
resultat av deras gemensamma lärda mödor
kvarstår än i dag ett urval ur Origenes’
skrifter. Dessutom lär Basilius ha haft god
hjälp av Gregorius vid utarbetandet av sina
munkregler.
Mer än en gång under samvaron gjorde sig
säkerligen vännerna en munter stund med
utgångspunkt från Gregorius’ respektlösa
brev. Det hade blivit en succés, och sporrad
av framgången satte sig Gregorius genast
131
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
