Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svenska romaner och noveller. Av Örjan Lindberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och noveller
Vilhelm Mobergs Brudarnas källa är
däremot en mellanbok. Denna »legend om de
bofasta» med dess försök att pejla
allmogesed bakåt mot den grå forntiden smakar
litteratur i dålig mening. Man kan erkänna att
t. ex. pestskildringen är en ganska skicklig
pastiche, men berättelsen får aldrig något
verkligt grepp om en. Det finns mera av
kuslig hedendom i den lilla berättelsen om
berget på fem—sex sidor i Arnérs Du själv än i
hela den påkostade fallosfest, som fyller
slutet av Mobergs bok.
En medelålders författare som efter ett
par relativt svaga saker åter kommit med
en vägande bok är emellertid Irja Browallius.
Den bär titeln Ljuva barndomstid och är
uppenbart starkt självbiografisk. En del av
stoffet har tidigare utnyttjats i Josef
gips-makare och i Marméns; en jämförelse visar
hur oerhört mycket bättre
stockholmsatmosfären träffats denna gång och hur mycket
fastare konturer flickporträttet har. Särskilt
slutavsnittets skildring genom gymnasistens
ögon av människorna på Mariaberget under
första världskrigets år är av hög valör.
Ett lyckat opus är också Berit Spongs
Svarta tavlan. Den äri motsats till den lika digra
Nävervisan, som den fortsätter, en
sammanhängande roman; författarinnan har lärt
sig en del ifråga om episk komposition. Vidare
är det psykologiska intresset denna gång
större, beroende på att berättelsen
företrädesvis handlar om två av torparparets döttrar,
som aspirerar på socialt avancemang. Här
har Berit Spong kommit in på det slags
bondfrökenproblematik, som hon tidigare
behandlat med stor finess i novellform;
det socialhistoriska inslaget ger ett fördjupat
perspektiv åt mamselltyckmyckenhetens
psykologiska kurvor; man får några värdefulla
synpunkter på ståndscirkulationens
mänskliga kostnader.
Svarta tavlan har underhållningsvärde;
den kan placeras in någonstans i en serie
böcker av författarinnor som förenar mer eller
mindre djupt psykologiskt intresse med
tekniskt högklassigt underhållningshantverk. De
i trängre mening litterära kretsarna fnyser
gärna åt allt som medvetet tar hänsyn till
behovet av underhållning, men de borde
besinna att just genom den syntes som dessa
författarinnor ofta lyckas med, gör de mera
för den breda publikens elementära litterära
uppfostran än vare sig skolväsendet, kriti-
kerna eller de mera exklusiva författarna.
Det är därför glädjande, när det kommer
lyckade böcker av den här åsyftade typen.
Så har på sistone varit fallet. Eva Bergs
1945 utkomna gymnasistskildring Klarnande
april hade kvaliteter, som påminde om en
sådan hjalmar-bergmansk underhållningssak
som Flickan i frack. Bland 1946 års böcker
kan man notera främst Gertrud Liljas och
Dagmar Edquists romaner.
Gertrud Liljas heter Det hemlösa hjärtat och
handlar, schematiskt uttryckt, om
människor kring en präst. Boken innehåller en
roande småstadsskildring, men den behandlar
samtidigt med allvar och
observationsförmåga frågan om svårigheten att nå en riktig
uppfattning av sina medmänniskor: de
subjektiva upplevelserna och tyckena gör nästan
alltid bilden ensidig. Speciellt lyckad är
studien av en tyranniserad och upprorisk flicka
och av hennes människobedömning.
Dagmar Edquists roman bär titeln Musik
i mörker. Den handlar om en ung man med
lovande framtidsutsikter, som genom en
olyckshändelse blir blind, och om hans arbete
på att anpassa sig till en ny form av tillvaro.
Den balanserar oerhört skickligt på den smala
kanten mellan underhållning och trovärdig
psykologi; författarinnan trampar den här
gången ingenstans fel, och hon har faktiskt
som biprodukt åstadkommit en fin
upplysnings- och tendensskrift till förmån för de
blinda, fri från varje slags välgörenhetstan
tig-het. Boken torde vara hennes bästa sedan
Fallet Ingegerd Bremssen.
Slutligen förtjänar Viveka Starfelts
Skärvan i ögat att nämnas i detta sammanhang.
Bakgrunden — den kvinnliga
huvudpersonens misslyckade första äktenskap — verkar
något konstruerad, men det väsentliga:
faserna av återvinnande av psykisk balans
och av anpassning i äktenskapet nummer
två har levande färg och psykologiskt
intresse. Detta gäller även porträttet av
mannen, vilket författarinnan någonstädes
befarar skall te sig som en ensam lärarinnas
önskedröm; det verkar äkta.
Underhållningskraven på lustiga miljöer, omväxlande
komposition och roande detaljer är vederbörligen
iakttagna.
Sammanfattningsvis kan konstateras, att
1946 för prosans vidkommande var ett bättre
bokår än 1945, medan det i fråga om Ivrik
förhöll sig alldeles tvärtom.
139
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
