Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Fragment. Av Barbro Mörne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Barbro M ö r n e
för väsentligheter. Den stora regeln är att
ständigt utgå från det primära, från
för-stahandsförutsättningar. Vi uppdiktar
nödvändigheter som blir orsaker till vårt
handlande. Vi följde inte den rätta instinkten
som skulle gett oss den rätta
utgångspunkten. Vi hamnade från början i det
sekundära. Därav blev vår världsbild i grund
förvillad för oss och vi blev från början
rotlösa.
Nära hemmet söker vi vårt hem.
April.
En koltrast har redan visat sig. Det är
april. Flodvattnet har sugits upp av
jorden. Här är ett stycke väg, lite skog, huset
där vi bor. Vi har en stor hall med
azur-tak och pastisch av videbuskar och
omväxlande ornament av solvända tallkronor
och markytor som gläder oss med sin
förvandling från dag till dag. Det är sörjt för
att vi ska ligga i säng, äta vid bord, koka i
spis. Men ljuset ska vi inte gå miste om,
inte heller anblicken av träden, inte heller
doften av mark om våren. Luften har
blivit ren av vinterns vånda. Några ljumma
regndroppar faller. De har varit hav och
blivit skyar. De har varit moln och blivit
bäckar. De har varit is och blivit vatten.
Nu faller de i april som stora gråa pärlor
— och hänger länge kvar på de kala
kvistarna.
Aprilmorgon. Det är aldrig riktigt
allvarsamt menat. Det är långt till dramats
slutakt, när träden står som isstoder i
glans av döda solar. När mörkret utplånar
allt och den sörjande ensam är kvar i
snöhyddan på snö vidden. I hyddan som
stormen murat igen. Och glädjens luta har
förklingat. Och ensamheten härskar överallt.
–-Nu är bara ett preludium av några
regndroppar i löftets aprildag.
När regnet har upphört bryter några
solstrålar fram genom halvdunklet. De faller
snett från en blånande rand, där åkrar och
berg flyter samman i mörker. Det har
uppstått en sällsam punkt i den levande
skymningen, i den varma aprilskymningen som
likt vågor svallar emot en, allt medan
träden sakta rörs i en halvvaken bris, allt
medan aromen av outslagna blommor och
oväckta broddar stiger mot skyn. Det är
så att säga en av ödet tillstådd punkt,
där solstrålarna bryter sig. Skilda banors
ljus drevs här ihop och står i darrande
förväntan att ila vidare och ångestfull
lycksalighet att dröja kvar.
200
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
