- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtiosjätte årgången. 1947 /
214

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Matronan i Efesus. Av Petronius Arbiter. Översatt av Ehrenfried Lundberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Matro n an i Efesus

Av Petronius Arbiter

Översatt av Ehrenfried Lundberg

’-UATRONAN i Efesus utgör en
episod ien stor sederoman, en av
världslittera-turens^äldsta, Satires. Ordet satir betecknar
ursprungligen en skrift av blandat innehåll.
Först genom bl. a. Horatius och Juvenalis
fick ordet sin nuvarande betydelse, en skrift,
som med bitande kvickhet förlöjligar och
gisslar människornas svagheter och
dårskaper. -— Petronius’ verk finns bevarat endast i
fragmentariskt skick.

Gajus Petronius, bördig från Massilia
(Marseille), dog år 67 efter Kr. Han är
identisk med en på kejsar Neros tid levande
person, som omnämnes av historieskrivaren
Tacitus. (Han är f. ö. en av huvudpersonerna
i den berömda romanen Quo Vadis.) Tacitus
skildrar honom som en moraliskt mycket lågt
stående man, vilken sover om dagarna och
ägnar nätterna huvudsakligen åt njutningar
av alla slag. Han blev en av Neros förtrogna
och intog vid det kejserliga hovet den viktiga
och förnämliga platsen såsom »arbiter
ele-gantiæ», vilket uttryck torde kunna återges
med »smakdomare» eller »smakråd». Som ett
slags överceremonimästare hade han till
uppgift att städse följa och leda Neros och hovets
smak beträffande anordnande av allehanda
nöjen och lustbarheter, ävensom angående
moder o. d. Men hans lyckas tid slutade med
en katastrof. Han hade nämligen en
medtävlare vid namn Tigellinus, som förtalade
honom inför härskaren och till sist anklagade
honom för högförräderi. Den kejserliga
nådens sol gick i moln, och han insåg snart
att hans sak var förlorad. Han hade blott
ett att göra — att dö. Men hämnden är ljuv.
Petronius författade en nidskrift, vari han
avslöjade Neros hela liv med alla utsvävningar
och brott. Förtänksamt nog förstörde han
alla sina dyrbarheter, t. ex. en vas, som kostat
honom 300 000 sestertier. Sedan lade han sig
till bords för att för sista gången njuta av
mat och vin och lät öppna ådrorna och livet
småningom förrinna. Under tiden samtalade
han med sina gäster med stoiskt lugn — men
inte, såsom Sokrates och Seneca gjort inför

dödens närhet, om de högsta av alla livets
frågor utan under uppsluppet skämt och
rått skratt.

Huvudpersonen i romanen är en ung
äventyrare, Enkolpius, som själv berättar sina
sällsamma öden och fantastiska upplevelser.
Medagerande är en annan äventyrare,
Ascyl-tus, och en ung gosse, Giton, samt skalden
Eumolpus och den maktlystne Lichas m. fl.

Petronius’ klassiska verk har varit en
förebild för de flesta moderna romaner, vilkas
handling är förlagd till den romerska
kejsartiden. En av de mest berömda episoderna är
»Matronan i Efesus», som ofta lästes och
berättades under medeltiden och renässansen.

Under ett gästabud började Eumolpus
vitt och brett tala om kvinnornas
obeständighet, hur lätt de blev förälskade, hur snart
de glömde t. o. m. sina söner. Ja, det funnes
ingen kvinna så kysk, att hon inte genom
en ny passion blev alldeles tokig. Han
brydde sig inte om gamla tragedier o. d.
utan skulle berätta en historia från sin
egen tid, om vi ville höra på. Då riktades
allas ögon och öron mot honom, och han
började sålunda:

I Efesus var en kvinna så berömd för sin
kyskhet, att t. o. m. damer från
grannländerna förmåddes att resa dit för att få
se henne. Då hon nu hade låtit begrava sin
man, var hon inte nöjd med att som vanligt
följa liket med utslaget hår och att inför
allt folket slå sig för sitt blottade bröst,
utan hon följde den döde t. o. m. in i
gravbyggnaden. Denne lades så i graven, och
där vaktade hon enligt grekisk sed liket
och grät hela dagar och nätter. Så sörjde
hon, och hon ville rent av genom fasta gå i
döden. Varken hennes föräldrar eller
vänner kunde slita henne bort från graven.

214

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:11:13 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1947/0244.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free