Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Berta Hansson. Av Torsten Bergmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Torsten Bergmark
Skidåkning. Oljemålning. 1943.
Tillhör tandläkare Forslund, Storvik.
hade utan pretentioner och utan att snegla
åt något håll, samtidigt som hon skötte sin
plats som lärarinna arbetat med sitt måleri,
därför att hon måste, och så kommit fram
till ett uttryck som var helt hennes eget.
Det finns ingenting sensationellt i Berta
Hanssons biografi. Hon har inte gjort några
utlandsresor och har inte levt med i någon
exklusiv konstnärsmiljös extravaganser.
Hon är född 1910 i Hammerdal i Jämtland,
har gått i Sigtuna folkhögskola och i Umeå
folkskoleseminarium och som färdig
lärarinna haft ett fåtal anställningar, den
längsta och för hennes konst
betydelsefullaste i Fredrika i Västerbottens läns
södra lappmark.
Hon hade endast sysslat med teckning
och akvarell fram till 1938, då hon under en
anställning i Linköping kom i kontakt med
konstnären Leo Verde, som gav henne den
första handledningen i oljemålning. Sedan
blev det en termin på Otte Skölds
målarskola, våren 1941, och därmed är allt sagt
om hennes skolmässiga utbildning. Tiden
hos Otte Sköld gav enligt hennes egen och
kamraters utsago inga omedelbara
resultat, varken i form av påverkan från läraren
eller i ett eget uttryckssätt. Det enda
erkännandet från lärarens sida kom mot
slutet av terminen: »Jag börjar frukta att
Ni har en själ, fröken Hansson, aldrig så
liten.» Med kännedom om Otte Skölds
sparsamhet på beröm åt sina elever kanske
dessa ord ändå kunde tas som ett ganska
gott betyg.
Berta Hanssons start som självständig
konstnär får således räknas från tiden
mellan terminen hos Otte Sköld våren 1941
och utställningen i Stockholm hösten 1943,
då hela den produktion tillkom som
utgjorde debututställningen. Hon var då
tillbaka i sin lärarinnetjänst i Fredrika, och
här uppstod alltså den konstnärliga form
som tillsvidare är Berta Hanssons, ty de
väsentliga karakteristika som hon visade
vid sin debut är fortfarande kvar, om än
förändrade och fördjupade.
Berta Hanssons hela hittillsvarande
produktion är till sin motivvärld knuten till en
bestämd och mycket begränsad miljö,
lappmarksbyn Fredrika med dess befolkning,
framförallt skolbarnen. Hit får väl också
räknas hemsocknen Hammerdal, som
natur-geografiskt tillhör samma område. Måleriet
var kanske för Berta Hansson ett sätt att
uthärda en många gånger dyster
omgivning och ett ibland betungande arbete,
ett sätt att få det på avstånd, att »förgylla»
upp vardagen. Hur lätt hade det inte varit
att låta denna förgyllning få lysa upp även
hennes konst. Men Berta Hansson ljög
inte bort verkligheten, måleriet blev istället
för henne en möjlighet att tränga in i och
igenom tristessen och den ytliga fulheten
och in till mer svåråtkomliga och
svårge-staltade värden. Man kan tryggt säga att
Berta Hansson samtidigt som hon återgett
det grå och fula har lyckats ge bildmässig
gestalt åt själen både hos landskapet och
människorna. Sannerligen en sublim form
av lappsjuka.
Det är inte lätt att med få ord
karakterisera och klassificera en originell
samtidskonstnärs stil. Naturligtvis kan man kalla
Berta Hanssons konst ett slags
expressionism, förenkling i uttrycksstegrande syfte.
218
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
