Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Johannes Bureus — mystikern och profeten. Av Sten Lindroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Lindroth
Det är Johannes Bureus, vår
stormaktstids store polyhistor, denne man som i
outsläckligt kunskapsbegär sökte famna allt,
himmelskt som jordiskt. Skriftens
hemligheter och runstenarnas teckenspråk,
stjärnornas gång och universums tillblivelse
voro föremål för hans eftertanke under en
mer än vanligt lång levnad. Den religiösa
förkunnelsen förblev dock för honom det
väsentliga, han fattade sig —- åtminstone
sedan han fått sin väg utstakad —
alltigenom som profet och tolkare av oerhörda
sanningar, omedelbart tillgängliga blott för
honom, som stod i Guds särskilda vård.
Men någon framgång beskärdes honom
aldrig. Till skillnad från den despotiska
adels-kvinnan och den stillsamme, även i extasen
så klartänkte Swedenborg (om vilken han
annars mycket erinrar) förklingade Bureus’
röst ohörd. Hans anhängare voro ytterligt
få. Av sin samtid och än mer av
eftervärlden betraktades han som en fantast och
halvt förryckt, och det har varit andra
sidor av hans rika personlighet som burit
hans rykte intill våra dagar.
Johannes Bureus’ levnad erbjuder till
sina yttre data intet anmärkningsvärt, och
den behöver inte närmare sysselsätta oss
här. Det synes inte ha funnits någonting i
den miljö vari han uppfostrades till lärd,
som kan förklara den inriktning mot de
religiösa mysterierna hans tanke senare
erhöll. Bureus studerade i sin tidiga
ungdom vid Johan III:s kollegium på
Gråmunkeholmen och senare, under
1590-talet, vid det återupprättade universitetet
i Uppsala. En tid arbetade han också i det
kungliga kansliet, och sedan han 1604
förordnats till den unge Gustav Adolfs
läsmästa-re, blev han för lång tid framåt ganska
fast knuten till hovet. Bekant är framför
allt det stora förtroende Gustav Adolf
sedermera visade honom; konungen samtalade
gärna med sin gamle lärare, vilken i sina
anteckningar har åtskilligt att förmäla
därom. Bureus’ verkliga hem var emeller-
tid Vårdsätra, den vackert belägna gård
vid Ekoln utanför Uppsala som han
erhållit av kronan och vilken han brukade
med stor omsorg. Mellan sin kära gård och
Stockholm delade han sin tid, år efter år
utan annan spänning än den som de lärda
studierna och sökandet efter den
gudomliga sanningen skänkte. Med de
akademiska kretsarna i Uppsala hade Bureus föga
att skaffa. De studier han ägnade sig åt
lågo utanför den akademiska läroplanen.
Som den svenska grammatikens fader och
en av vår fornforsknings grundläggare
verkade han bäst skild från den universella,
alltjämt i huvudsak skolastiska
universitetsbildningen, och med den evangeliska
rättrogenhet som vid akademien ägde sitt
säkra fäste hade han intet gemensamt. Med
åren drog han sig alltmer tillbaka inom sin
egen cirkel, till den fantastiska värld av
teosofisk mystik, dit ingen förmådde eller
ville följa honom.
Mystikerns levnad brukar i sin skenbara
händelselöshet innefatta åtminstone en
upplevelse — ett själens äventyr ■—- mot
vilken varje yttre tilldragelse måste synas
oväsentlig och värdelös. Det är den första
extasen, den stund då han äntligen
upplever Gud och kommer till insikt om sin
kallelse. Detta ögonblick, som sedan kan
upprepas och tänjas ut till ett mer eller
mindre varaktigt tillstånd av hänryckning,
är den mystiska religiositetens kännetecken
framför andra. Det kan inte diskuteras
eller analyseras av någon annan än den
som upplevt det, som plötsligt brutits loss
ur sin gamla form för att ikläda sig en ny
och mera himmelsk dräkt. Den kristna
litteraturen är fylld av dylika vittnesbörd;
Paulus berättar därom såväl som
Swedenborg och Jakob Böhme, ja denna
våldsamma revolution av själen är inte
begränsad till det i egentlig mening religiösas
område — bland mystikerna inordnar sig
också en man som Descartes, alltsedan den
natt på hösten 1619 då han i lågor av en-
226
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
