Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Johannes Bureus — mystikern och profeten. Av Sten Lindroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Lindroth
som nyplatonism. Bemängd med kristen
symbolik och allsköns magi levde detta
tänkande alltj ämt med en styrka som sällan
tillförne och lockade dem som inte kunde
nöja sig med den prosaiska skolfilosofien
eller den protestantiska dogmatiken. Här
talades om den ofattbare guden, höjd över
mänskliga begrepp, men också om
åter-födelsens mysterium genom det saliga
uppgåendet i honom. En extatisk religiositet
präglade många av dessa författare. Mot
1500-talets slut utmynnade dessa
strömningar i den så kallade teosofien,
gudsvis-heten. Teosofen betraktade sig själv som
den av Gud utvalde, gudomligg jord redan
här på jorden. Särskilt betydelsefull blev
för Bureus Heinrich Khunrath, en tysk
paracelsist och mystiker, alltjämt högt
värderad i teosofiska kretsar. Hans verk
om Den eviga visdomens amfiteater (1598)
grep honom djupt. I några 1611 skrivna
regler för det teosofiska livet har Bureus
föreskrivit dagliga meditationer över
Khun-raths verk som något nödvändigt.
Teosofens liv var för Bureus det enda värdiga,
ja vissa yttranden tyda på att han menade
sig själv ha nått det stadium av
överjordisk helighet som var dessa människors
enda åstundan.
Hur genomsyrad denna ofta överhettade
religiösa värld än var av kristna
föreställningar, står dock fast, att den till sin kärna
var lika hednisk som kristen, lika
nypla-tonsk som biblisk. Efter uppenbarelsen i
Tuna visade Bureus aldrig samma intresse
för de platoniserande författarna. Det
betyder inte, att han avsvor sig dem eller
övergav den teosofiska religionen. I den
var han fången hela sitt liv. Han var alltid
vad man på den tiden kallade en
»entusiast», och den evangeliska rättrogenheten,
kyrkan och dess former, voro honom
ganska likgiltiga. Men den kristne guden
hade nu talat till honom och visat på sin
egen skrift — bibeln —- som det enda
väsentliga. Ät Guds i skrifterna nedlagda
budskap vigde Bureus sina återstående år.
Det låg i tidens kynne, att särskilt en av
dessa skrifter skulle fängsla honom och
locka till inträngande forskarmödor. Det
var Johannes uppenbarelse eller
apokalypsen. Detta märkliga dokument, vars
visionära styrka och gåtfulla häntydningar
alltid mäktigt tilltalat fantasien, var under
1600-talets första årtionden föremål för
ett mer brinnande intresse än kanske
någonsin tidigare. Där skildrades
människosläktets sista öden inför och efter den
yttersta domen. Det var profetiska syner, som
särskilt under svåra, socialt och politiskt
förvirrade tider syntes äga en
överväldigande betydelse, ty en ångestfull
mänsklighet kunde där inhämta kunskap om sitt
äntliga öde. Textens svårfattlighet inbjöd
emellertid till allehanda spekulationer över
tidpunkten för de avgörande händelserna.
Folkliga svärmare och lärda teologer
ägnade sig med iver åt en dylik tolkning av
apokalypsen. Och som apokalyptiker
framträder Bureus efter krisen. Vissa tecken
tyda på, att han i hänryckningens stund
menat sig bli delaktig av den »korrekta»
tydningen av denna skrift, att Gud
meddelat honom hur den skulle fattas.
År 1616 utsände Bureus två skrifter, i
vilka han för första gången uppenbarar
sig som den apokalyptiske profeten. Av
den ena är numera intet exemplar känt.
Den andra, som han kallade Buccina iubilei
ultimi (det sista jubileets basun), är
ytterligt dunkel, i det närmaste obegriplig. Den
består av en kaotisk samling bibelcitat,
ur vilken Bureus menade sig kunna läsa
ut den hemliga undermeningen. Denna
syftade på människosläktets sista historia.
År 1666 skulle, enligt Bureus’ mystiska
exegetik, en första dom äga rum och en
första uppståndelse. De sex följande åren,
av vilka vart och ett blir lika långt som
tusen vanliga år, beteckna ett salighetens
tidevarv. Kristus har nu tagit sina trogna
till sig, nu — undervisar Bureus i en senare
228
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
