Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Bertil Landelius. Av Nils Gösta Sandblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bertil Landelius
ligt. Bilden tillhör utställarens nyaste alster
och vittnar om ett ’uppklarnande’ i hans
färg.» Man kunde också nämna en
komposition från Limhamns kalkbrott, som just
då favoriserades av Skånes unga målare
och särskilt av Arwid Karlson. Också här
är färgskalan ljus, färghållningen
kultiverad, touchen fri och uttrycksfull. Själva
motivet förebådar dessutom
stenbrottsbilderna från Ivötrakten.
På denna väg gick Landelius snabbt
vidare. Under 30-talets andra hälft deltog
han i en rad grupputställningar, och vid
större framträdanden under 40-talet hai
han mera sammanfattningsvis redovisat sin
insats som landskapsmålare: hos
Gummesons i Stockholm 1942, på Malmö museum
1943, i Göteborgs konsthall 1945 samt i
SDS-hallen i Malmö 1941 och 1946. Han
har i dessa landskapsskildringar, allt oftare
med motiv just från Ivöbygden, gärna
velat ge ett helhetsintryck av landskapet,
men inte genom att försöka sig på stora
turistpanoramor. Själva motiven har
istället med åren blivit allt enklare. Särskilt
favoriserar han träden, helst vinterns kala
träd, men så att deras individualitet
framträder. Han har med utsökt känslighet
målat och tecknat de japanskt eleganta
körsbärsträden, de mera knotiga
äppelträden, de smala, tättstående alstammarna,
veka i linjerna som halvutvuxna
pojk-bytingar, de ibland taggiga, ibland
cypresslika enarna, granarna med mjukt fallande
tunga grenar. Som ackompanjemang till
dessa träd har han sällan behövt mer än
några hjulspår, några stenar eller några ur
snön uppstickande jordkokor, ett staket
eller en stengärdesgård, någon gång en
husgavel eller ett par figurer, som för in en
accent av rött, blått eller violett i
kompositionen. Men för övrigt lever hans måleri
genom atmosfären, men sedd icke blott i
valörer utan som ett färgspel, vilket inte
mister sin renhet därför att det oftast är
dämpat. Särskilt utvecklar givetvis Bertil
Kväll, Vimarslöv, 1933.
Landelius denna sida av sin konst i
akvarellerna med deras långt drivna vått i
vått-teknik, men hans skildringssätt är i princip
detsamma i oljemålningarna. Vinter- och
snösmältningsmotiven bildar
utgångspunkten, men det är hos honom endast en
gradskillnad, inte mer, mellan färgspelet över
snön en vinterdag, över kaolinbrottet en
sommardag och över skogen en höstdag
när grönskan går över mot gult och
rostrött. Och skulle grönskan under vissa
årstider bli för onyanserad, vattnet för blått,
höjderna i fjärran för violetta för hans
grundton av svagt brunt eller gråblått,
väntar konstnären med sitt staffli eller sin
akva-rellåda tills skymningen faller. Ty det är
naturen när den andas som Bertil
Landelius i sina färger vill skildra. Det är därför
som han också med kraft kan ta ut det
dramatiska i terrängformationernas rytm och
som han dröjde vid det patetiska i
krigsvintrarnas tysta kyla, med det grå som
stod ödesmättat över snöbackarna och
solnedgången som brann bakom den trasiga
svarta trädridån. Men oftast är Bertil
Landelius måleri mera durstämt och idylliskt.
Hans artistiska behärskning räddar honom
alltid från att överskrida gränsen till det
sötaktiga. Men han ställer gärna flickan
under fruktträdet och ser i en ljum beslöjad
291
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
