Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ett Aguéli-brev jämte några kommentarer. Av Örjan Lindberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Örjan Lindberger
mänmänsklig och intelligent» — ett
uttalande, som i sitt patetiska allvar tyder på en
ovanlig fasthet och viljestyrka hos
tjugu-år ingen.
Som ett bevis på att den unge mannen
ändå känner sig övertygad om att han
måste följa sin kallelse måste man uppfatta
brevets underskrift. Där står inte John
Agelii, utan Iwan Agéli, konstnärsnamnet.
Gauffin har gissat, att namnbytet skedde i
Paris på vintern 1890—91, men
uppenbarligen har det ägt rum redan i samband med
det stora beslutet, fast breven hem —
tydligen av hänsyn till modern — under en
tid fortfar att vara undertecknade John.
Den vikt som Aguéli själv fäster vid sin
närsynthet och sitt sätt att se ger anledning
till några reflexioner i anknytning till den
Stockholmsutsikt, tillhörig bibliotekarien
Bianca Bianchini, som finns reproducerad
mitt emot sidan 80 i första delen av Gauffins
verk. Där finns en båglinje i luften som
delar upp denna i ett ljusare och ett mörkare
blått plan. Gauffin återger konstnärens
som han förmodar ironiska förklaring
härtill: »Ser du, det är min pincenez som gör
att jag ser det på det viset.» Är det säkert
att det var ironi? I ett uttalande av Arthur
Bianchini, som finns återgivet några sidor
tidigare i Gauffins bok, omtalas att Aguéli
på en fråga av Per Hallström rörande denna
på flera tavlor förekommande valvlinje,
som delar himlen i två fält med olika valör,
skall ha svarat: »ja, det är så att jag har en
spricka i min pincenez.» Aguéli var utfattig
och hade säkerligen inte råd att skaffa sig
en ny pincenez, även om den han hade var
trasig. Och så målade han tydligen envist
verkligheten så som han såg den genom det
trasiga glaset. Han kan inte gärna ha varit
omedveten om att han därmed uppnådde
en säregen dekorativ effekt, men om han
själv ansåg tavlan »fantastisk», såsom
Gauffin karakteriserar stockholmsutsikten, kan
man undra. Är det inte tänkbart, att
Aguéli bedömde den som i högsta potens
verklig?
Till slut några ord om den sannolika
anledningen till att Aguéli riktade sitt brev
just till Anton Nyström. Denne var vid den
tid det här är fråga om en av de få
nervspecialisterna; han var vidare känd av
fattigt folk som en »människovänlig läkare».
Dessutom var han en av kristendomens
stridbaraste motståndare. Allt detta kan
ha spelat en roll för Aguélis beslut att vända
sig till honom. Kanske inte minst det
sistnämnda. Vissa formuleringar i brevet tyder
på att Aguéli hört talas om Nyström av
någon, som kände denne personligen. En
ganska rimlig gissning är att denne någon
hette Victor Lennstrand. I Gauffins
framställning finns återgiven en minnesbild av
Aguélis skolkamrat vid läroverket i Visby R.
Matson. Han uppger, att Aguéli där hade
kontakt med »en liten krets av vilselupna
intelligenser», som bildats under
Lenn-strands agitation. Nu uppehöll Lennstrand
fr. o. m. 1888 personliga förbindelser med
Nyström, vilken uppenbarligen gillade och
kanske också ekonomiskt stödde den unge
radikalens av »missionsentusiasm» besjälade
strävanden att skapa »utilistisktreligiösa
församlingar» (orden är Lennstrands egna
i ett brev till Nyström 10/1 1888).
Eftersom Aguéli också var en kristendomsfiende
av religiös läggning bör han i varje fall ha
passat bra ihop med Lennstrand. Att
breven till hemmet inte nämner något om
denne, utesluter inte att en bekantskap kan
ha existerat — tydligen förteg Aguéli
åtskilligt av sitt innersta inför föräldrarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
