Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Heraldisk textilkonst i Sverige under tidig gotisk period. Av Elisabeth Thorman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elisabeth Thorman
Hertig Bengt Birgerssons sigill av
år 1283.
Riksarkivet.
då riddare — som vid alla dèssa fester —
dubbades, då varje dag har varit ett
uppbåd av glans och ära.
Är det på grund av de fem bröllopen i
Bjälbo kyrka, som hertig Erik — denna
helgedoms mäktige patronus just då? —
kanske gör en hel del nyförvärv, bl. a.
Bjälbobrunet, vars ursprung just från
denna händelse Agnes Branting med så
övertygande sannolikhet vill bevisa? Till
någon verkstad med särdeles prisat
renommé bör man ha vänt sig med denna
furstliga beställning, en verkstad där man
var djupt förtrogen med den djärva,
livfullt och elegant gestaltade
djurornamen-tik, som hörde heraldiskt broderi till; och
där man så enbart intresserade sig för
denna, att man saknade begrepp om något
för oss väsentligt, att en sakral prägel
främst av allt höves ett sakralt verk.
Här kom i stället något helt annat i
åtanke, främst vapen: Folkungaättens,
sådant dess kungliga gren begagnade det-
samma, ett (krönt) gyllene lejon med tre
vita snedbjälkar i blått fält; därnäst
Brunkevapnet, en gyllene bjälke i blått
fält (ett tredje vapen, t. v., torde ha
funnits); dessa vapensköldar flankerade av
sagodjur, yverboret stridslystna krönta
lejon och, enligt friherre Fleetwoods
ut-sågo, pantrar, de senare heraldiska
djurfigurer, ofta utsprutande eldslågor och
framställda med bakkropp av lejon,
fram-ben av örn och hästhuvud med horn. Som
högst dekorativa moment, av en viss
avspänning, ingå i kompositionen träd, i
vad man vill kalla förebildlig stilisering.
Färgerna stå mot bottentyget, en
taft-liknande cendal (?) i vitt (Erikskrönikans
»sindal») ljusa och milda: blått, grönt och
vitt; och guldet, som brann och blänkte i
varje mera högättat medeltida textilverk,
felas ej här. Sömsätten äro för silket s. k.
ensidig plattsöm och regelbundna
stjälk-stygn, för guldet läggsöm.
Ett högtstående broderi såg här dagen.
Ha vi ej rätt att tänka oss detsamma som
en så pålitlig representant för sin tid och
sitt land, att detta skedes heraldiska
broderi i all sin fulländning ligger ganska
klarlagt. Ett verk som detta var utan
tvivel regel, ej undantag.
Ett altarbrun, men med inbroderade
gripar, ingår bland de i konung Magnus’
och drottning Blankas testamente av år
1346 nämnda, mångtaliga skrudarna; alltså
även här ett sakralt verk av den starkt
heraldiska hållning, som utmärker
Bjälbobrunet:
»eth altaræbrun med gripom, aff gul
ok silke.»
Andra furstliga beställningar hade
föregått Bjälbobrunet; flera ha utan tvivel
följt.
På var mans läppar ha säkert legat
namnen på de många sidensorter, som togos i
bruk, de flesta brokader, d. v. s.
guldin-vävda; vetskapen om broderiteknikerna,
302
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
