Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Stockholmsutställningen 1897 som tidsspegel. Av Staffan Björck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Staffan Björck
Grupp av choklad i Cloettas
paviljong.
kung Oscar fast knuten till ensemblen. På
fotografier var han närvarande överallt
och dessutom i stearin hos Liljeholmen, i
porslin hos Gustafsberg och i choklad —
helfigur! •— hos Cloetta, vid den likaledes
ätliga drottning Sophias sida. Oscars
tidevarv bär Oscars drag jämväl inom
livsmedelsindustrien. Att denna utställning,
som så ypperligt företräder den oscariska
kulturen, bär monarkens bild som
galjonsfigur, är blott i sin ordning. Det fogade sig
så, att evenemanget inföll det år, då kungen
kunde fira sin fyrtioåriga förening med
Sophia och sin tjugofemåriga med Svea,
och dess karaktär av hyllning till den
fredsälle fursten underströks flitigt. Till på
köpet invigdes utställningen den 15 maj,
vilket var drottningens höga namnsdag.
Detta försummade gemålen inte att påpeka
i sitt invigningstal.
Kung Oscar är representativ för sitt
tidevarv, men han var representativ också i
absolut mening. Han var den börne
högtidstalaren; få roller passade honom bättre,
och med få trivdes han lika väl. I sin
bekanta skämtserie »Historiska baksidor»
har också Nils Kreuger fyndigt förevigat
Oscar II i färd med att inviga
Stockholmsutställningen. Kungens tal är ett stycke
grann retorik, som skickligt spelar med
liknelser och kontraster: det ilar från det
blodiga (grekisk-turkiska) kriget vid
Bosporen till det fredliga vid Mälaren. Här
är den första majestätiska perioden:
»Medan i vår världsdels sydöstra hörn
kriget släpar sin blodiga mantel fram över
den klassiska jord, vilken, krönt av den
höga Olympens mångtusenåriga
silverdiadem, breder ut sig mellan minareterna kring
Sofiatemplets kupol vid Bosporens strand
och Akropolisborgen med sina härliga
pelarrader vid det Egeiska havet,
förberedes här en sammandrabbning av helt annan
art i det yttersta Thule, det gamla
sagolandet knappast ännu till namnet känt
inom det forna Hellas.»
En säregen association från rum till tid
leder konungen från Hagia Sofia till
Sofiadagen, och strax växer det fram ett luftigt
arkitektoniskt motstycke till katedralen i
Konstantinopel: allhärjartinget inledes,
heter det, »på Sofiadagen under den nordiska
vårhimlens ljusa tempelkupol».
Att den kungliga retoriken samtidigt rör
sig över orientalisk-antika och götiska
motiv, det är tids- och stiltypiskt. »Under
furor och cypresser» hette en av Wirséns
böcker, »Under tallar och pinier» en av
Alfhild Agrells. Treklangen
orientaliskt-klas-siskt-nordiskt ljöd ju även i »Hans Alienus»,
om ock där i en annan tonart.
Häremot svarar en eklektisk linje i 90-talets
formsträvan. Det är den som löper ut i
Stadshuset. Utställningen 1897 fick mycket
av själva sin karaktär just ur
stilblandningen. Den var brokig, generös, osovrad,
däremot icke programmatisk och ideologisk
som sin senaste stora efterföljare, 1930.
Bisarrt osvensk var redan Ferdinand
Bobergs väldiga Industrihall, som
dominerade hela området och gav det dess
karakteristiska profil. En halvtannat hundratal
meter lång hall, över vilken välvde sig en
354
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
