Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Stockholmsutställningen 1897 som tidsspegel. Av Staffan Björck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Staffan Björck
närliga hänsyn vid utformandet även av
bohagstingen. Sedan är det en annan sak,
att t. ex. inte den våldsamma, naturalistiska
rytmiken i en Alf Wallanders keramik
behagar varje sentida iakttagare lika mycket
som Carl G. Laurin, en entusiastisk
förespråkare för den nya nyttokonsten. En
god föreställning om vad utställningen
hade att bjuda på inom konstindustrien
får man i en lång och präktigt illustrerad
artikel av honom i Ord och Bild 1897.
Konsthallen uppvisade den största
tillfälliga internationella tavelutställning, som
någonsin dittills förekommit i Sverige, men
den svenska avdelningen dominerade
naturligtvis till omfånget. Där samsades
akademister och opponenter, och de tio sista
årens konstströmningar synes ha kommit
väl till sin rätt, även legendmåleriet och
den s. k. symbolismen, som några år
tidigare väckt en — nu obegriplig —
uppståndelse. Man kunde också överallt på
väggarna följa den nytolkning av det
svenska landskapet som 90-talsgenerationen
inlett. Det storformade, färgstarka,
fantasi-laddade i den nya svenska konsten jämförd
med grannländernas föll många betraktare i
ögonen. I gengäld hände det, att man
beklagade något lösligt och hafsigt i
genomförandet.
Konstnärsförbundet, tidens radikala
må-largrupp, var alltså förvånansvärt fylligt
företrädd på väggarna, och en av dess
ledare, Richard Bergh, hade till och med
gjort en affisch till utställningen. Genom
artistisk förmedling fick också en av
90-talsförfattarna vara med, nämligen
Heidenstam i skepnad av Hans Alienus sådan
Hanna Pauli sett honom. Men om den
tavlan säger en utställningskrönikör, att
»porträttet är ungefär lika affekterat som
originalet». Så kunde det alltså låta. Lika litet
som under någon annan period av de sista
seklen var kulturopinionen kring
sekelskiftet samlad och enhetlig, och det är långt
ifrån, att samtiden betraktade 90-tals-
författarna som sina målsmän, såsom de i
eftervärldens ögon lätt ter sig. För att visa
hur stark misstron var räcker det att nämna,
att riksdagen några månader före
utställningen energiskt avvisat en motion, som
ville höja statsanslaget till vittra författare
från 6 000 till 12 000 kronor. Utställningen
och 90-talslitteraturen är inte heller samma
andas barn men kanske dock kusiner;
bestämda släktdrag har vi tidigare tyckt oss
skönja.
Vad nu särskilt angår Heidenstam, var
han just vid denna tid inne på helt andra
vägar än dem som ledde till
Djurgårds-slätten. Utställningen är en lysande
manifestation av sekelslutets högkonjunktur och
starka ekonomiska expansion, den eggande
inledningen till »Sveriges nya storhetstid»,
rikedomens. Alldeles samtidigt visade
Heidenstam i »Karolinerna» tillbaka på vår
första storhetstid och fann dess egentliga
väsen ligga i — fattigdomen. Hans
diktverk, varav första delen utkom ett par
veckor innan utställningen öppnades, är en
stridsskrift mot den materialism, som
författaren tyckte sig se svälla upp i landet
som en skämd frukt av välståndet. I »Åkallan
och löfte» är udden utan inklädnad riktad
mot samtiden.
Också en annan protest mot den
aptit-friska företagarandan kom under denna
samma vår 1897, nämligen Pelle Molins
postumt utgivna »Ådalens poesi».
Vildmarks- och fjällromantiken är ju en
civilisationsprodukt, och den självhärliga
kulturen brukar med gemytlig välvilja
uppmuntra denna sin kritiker. I
utställningens turist- och sportpaviljong hade en grupp
Norrlandsmålare åstadkommit en rad stora
utsikter, delvis i relief, över lappländska
fjällvidder och vattenfall, som tycks ha
gjort ett djupt intryck på åskådarna.
Men inga fjärran tider och nejder kunde
ändå varaktigt dra blicken bort från det
som var utställningens kärna,
industriexpositionen. Den upptog Bobergs väldiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
