- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtiosjätte årgången. 1947 /
374

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Mithridate. En studie i lokalfärg. Av Viveka Heyman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

V i v e k a Heyman

gränsad växtmån. Hos honom finns mycket
litet främmande: han är en sådan son som
Mithridates är inställd på att ha och om
så behövs göra sig av med. Det är helt i
gammal pontisk stil att hari stämplar mot
sin far med hans argaste fiender romarna.
Det är också i gammal pontisk stil att han
eftersträvar sin faders drottning samtidigt
med sin faders tron: så har tronpretendenter
i despotier gjort alltsedan Absalom. Och
ändå är han den av sönerna som minst
förstår sin far: han har väntat så länge
på att få bli kung att han inte längre kan se
vad som är sann kunglighet. Lika litet kan
han begripa vad som fängslar fadern så
övermåttan hårt vid Monime: för honom är
hon ett tecken på faderns makt, ingenting
annat. Han är den oförfalskade barbaren,
som inte ens kan fatta andakten inför det
ädla främmande.

Xiphares åter är det sanna offret för
mötet mellan öst och väst, djupast sett
dramats mest tragiska person. Uppvuxen vid
ett hov helt inställt på och inrättat för
söner som Pharnakes har han anammat de
hellenska idealen, gjorda för en helt annan
miljö. Han vet hur man vördar och älskar
sin fader i Monimes hemland, och han vill
vörda och älska sin sammalunda. Men
Monimes hemland är också inställt på en
helt annan sorts fäder, fäder som ägnar sina
barn sin kärlek utan svartsjuka, utan dolt
hat och utan förställning. Hennes föräldrar
trolovade henne med en barbarkung som
hon inte älskade; men vi vet att det var
nästan lika mycket emot deras vilja som
emot hennes egen. Och romarna
veder-gällde sig genom att ta hennes fars liv;
det är henne ensamt skäl nog att av fullaste
hjärta stå deras lakej Pharnakes emot.
Det är henne Xiphares vill likna också på
denna punkt; och det är därför han kan
vinna hennes kärlek. Han är lojal mot sin
far ända till självutplåning, nästan till
ynkedom: när Mithridates genom ett lumpet
svek har kommit hans och Monimes hem-

lighet på spåren och står i begrepp att ta
hans liv, kan han ännu bönfalla sin älskade
att foga sig i sitt öde och låta viga sig vid
fadern.

Men innerst känner han själv hur ohållbar
hans livsstil är. Hur öm och pietetsfull han
är, måste han kalla sin far en barbar
—-eller åtminstone hans handlingar och påbud
barbariska. Det finns symbolik i detta att
han står redo att offra sitt liv och sin älskade
för en gammal tyranns svartsjuka nycker,
bara därför att han råkar vara hans son.
Han saknar livsduglighet; han är en av

dessa som en brytningstid har brutit.

*



Fyra själar, pius ett par bipersoner som
bara tjänar dem som speglar — det är
Racines hela apparat för att visa oss det
tragiska mötet mellan två kulturer. Det
var denna minimala apparat som dömde
honom inför romantiker av Victor Hugos
och Lorenzo Hammarskjölds snitt och av
alla deras eftersägare fram till vår egen
tid. Hur kan det talas om målning av ett
skede och en kultur, när vi inte får se
Mithridates orientaliska horder drabba
samman med grant utkostymerade romare
(fast det är nogsamt känt att fältslag alltid
verkar löjliga på teatern numera), inte se
honom tillbe sina mer eller mindre
skräckinjagande beläten, inte ens åkalla dem vid
besynnerligt klingande namn?

Med en mycket billig paradox: just därför.
Därför att Racine aldrig hade en aning om
några dogmer att ett drama i främmande
miljö skulle proppas så fullt som möjligt
av främmande uppträden, vilka måste
dra uppmärksamheten inte bara från
personernas själsliv utan framför allt ifrån att
de uppträdande i sina egna ögon är
»vanliga människor» och inte några exotiska
djur.

Det är ingen slump att spexet, driften
med stilrenheten, det metodiska brottet

374

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:11:13 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1947/0416.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free