Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Oro i Norden. Av Lolo Krusius-Ahrenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
L o l o Kr u si u s-A h ren berg
fore Karl Johans entré, av denne ombildats
till en skandinavisk halvöstat med
»naturliga» gränser, de förenade rikenas
konstitutionellt monarkiska svensk-norska realunion.
Sverige och Ryssland voro nu allierade och
deras nyförvärvade »naturliga» sträckning
vid Östersjön ansågs ha avlägsnat all tidigare
intressemotsättning, ja rentav förvandlat
den till gemenskap: detta var »1812 års
politik», den nya och i Sverige snart så
impopulära varianten av det gamla »lugnet i
Norden».
Men gåvo de territoriella förhållandena
på tröskeln till 1800-talets andra kvartsekel
också orsak till förhoppningen att det
ny-upprättade lugnet skulle visa sig
beständigare än det föregående århundradets,
gäckades likväl denna förväntan i någon
mån av den stormakt som tidens borgerliga
opinioner och politiska ideologier växte upp
till. Kabinettspolitiken behärskade visserligen
än så länge den europeiska kontinenten, men
den inre fronten blev i allt högre grad en
faktor att räkna med, och detta kanske i
synnerhet där författningar — kränkta eller
efterlevda — gåvo de kraftfullt
frambrytande oppositionella åsiktsströmningarna,
romantiskt nationella och borgerligt liberala
eller radikala, fotfäste för allvarsamma
framstötar inifrån staterna. Karl Johans grepp
om regeringsrodret var som känt fast och
säkert, men hur autokratisk hans personliga
läggning än var, tillät honom hans egenskap
av folkvald furste och f. d.
revolutionsgeneral dock aldrig att negligera de starka
svenska opinioner, som redan vid tiden för
regentskiftet i Ryssland och
decembermännens revolution (1825) begynt stormlöpa
mot Sveriges officiella samförstånd med
tsarriket, denna reaktionens
huvudföreträdare, Polens förtryckare och Finlands
erövrare.
Jag har tillåtit mig att anföra dessa tre
beteckningar emedan de karakterisera tre
huvudsakliga impulser, som livade den
.svenska oppositionen i dess förbittrade
opinionskampanj mot Ryssland efter den polska
resningens utbrott på senhösten 1830. De
framträdde som tre offensivlinjer vilka
allvarsamt hotade den svensk-ryska alliansen
■och i själva verket, som senare skulle framgå,
genombröto dess svenska grundval. Sett från
Petersburgs horisont gjorde de Polens ödesår
1831 till en orons tid för drömmen om lugnet
i Norden —■ och detta inte blott emedan
Polen sedan gammalt bar nordisk hallstämpel
utan även, och mest, emedan
intressegemenskapen mellan dess frihetsträngtan och
de skandinaviska oppositionsströmningarnas
strävanden var så uppenbar. — Jag återgår
till de tre beteckningarna. Julirevolutionen
sopade undan Bourboner och reaktion i
Frankrike. Med Ludvig Filip av Orléans
borgar-konungadöme blev det liberala borgerliga
samhället —■ mer än en statsform: en
livsåskådning helt motsatt 1’ancien régimes —
både förverkligat och legitimerat. En djup
ideologisk klyfta skilde Västeuropa från
Östeuropa ■— London och Paris från Wien,
Berlin och Petersburg — och delade dem
även politiskt i olika världar av styrande
nationer och styrda stater. Läget i Norden
var inte lika klart. Regeringen i Stockholm,
det officiella Sverige-Norge, var »bon arni
et allié» till konservatismens och den heliga
alliansens starkaste värn, Nikolaj I,
självhärskare över alla ryssar; men detta hindrade
inte att de förenade rikenas samhällsliv,
statsskick och folkvilja -—- liksom även opinionen
i enväldets gemytliga Danmark — stodo i
utpräglad motsats till denne som reaktionens
inkarnation uppfattade tsar.
Särrättigheterna för Polen, såsom han
fattade dem, voro heliga för den i allt
legiti-mistiske Nikolaj så länge polackerna inte
själva förbröto sig mot dem. Men om tsaren
ej heller före upprorets utbrott gjorde
egentligt skäl för epitetet Polens förtryckare, fanns
det dock ingen möjlighet för att hans hållning
hade kunnat tillfredsställa de polska
patrioternas längtan efter fosterlandets förlorade
frihet, deras heta och av julirevolutionens
gnistor sent omsider i brand satta nationella
lidelse, som syftade till fullständigt
oberoende och territoriell restitution inom 1772
års gränser. Någon traditionell svensk sympati
för Polen kunde 1830 knappast ännu
åberopas; men den universalitet som i västerländsk
historia utmärkt politiska idéströmningar —
i synnerhet under nyare tid •— framkallade
överallt i Norden och särskilt i Sverige starka
känslor av broderskap med Polens nationella
och statliga frihetssträvanden. Polens sak,
frihetens sak, rättvisans sak var det unga
Nordens sak. I detta sammanhang
framträdde emellertid i Sverige liksom hos
västmakterna principsympatiernas nackdelar: den
ärliga hänförelsen, i Polen tyvärr materiellt
uttolkad, stannade vid en flödande propolsk
retorik som, då all reell hjälp uteblev, ska-
378
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
