Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Boströms betydelse i svenskt kulturliv. Av Torgny T:son Segerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Torgny T: s o n Segerstedt
sätt att parlamentarismen måste bli en följd.
Vid olika tidpunkter dök frågan upp, om
inrättandet av en statsministerpost skulle
få parlamentarism till konsekvens och i vad
mån en sådan konsekvens vore önskvärd
eller inte. I debatten 1876, då
statsministerförslaget slutligen segrade, deltog även Sigurd
Ribbing och hävdade, att införandet av en
statsministerpost ovillkorligen måste leda
till parlamentarism. Parlamentarism åter är
oförenlig med en konstitutionell monarki.
Redan vid riksdagarna 68 och 69 hade han
varnat för tendensen att öka riksdagens
makt, frammanat spökena från frihetstiden
och förklarat att den nya representationen
ovillkorligen krävde en stark regering. Vid
76 års riksdag segrade emellertid
statsministerförslaget. Men det är att märka, att även
många av dem, som talade för förslaget,
motiverade detta sitt ställningstagande med
att en statsminister skulle vara ägnad att
stärka konungamakten och därigenom
förhindra en utveckling mot parlamentarism.
I sitt ställningstagande till parlamentarismen
kunde Ribbing hämta stöd hos
statsrättsprofessorn Herman Rydin, som både i
riksdagsdebatten 1873 och i sin uppsats Om det
parlamentariska styrelsesättet förklarat det
oförenligt med det svenska statsskicket.
Enligt Rydins mening skall riksdagen utöva
en negativ begränsning av styrelsen i dess
maktutövning, riksdagen skall upplysa
riksstyrelsen om vad den uppfattar som ett
allmänt krav, men riksdagen får inte hindra
regeringen i dess verksamhet. På den punkten
kunde han och Boström alltså komma
varandra nära, men annars visade Rydin i sin
inställning både till representationsreformen
och till förenings- och församlingsfriheten
en helt annan förståelse för de sociala
förändringar, som följde industrialiseringen i
spåren. Även civilrättsprofessorn Nordling
vänder sig i sin bok om Svensk civilrätt mot
parlamentarismen men inte heller Nordling
kan man, enligt min mening, beteckna som
boströmian. Visserligen innehåller hans bok
några allmänna hövlighetsfraser om Boström,
men är samtidigt starkt kritisk.
Som ett mera kuriöst bevis för att
boströmi-anismen i debatten om relationen mellan
riksdag och regering tillmättes en viss
betydelse kan man nämna en liten skrift av fil. dr
och juris utriusque kandidaten O. J.
Hultgren, som utkom 1888 och bar titeln Den
Boströmska filosofien och dess ryska ursprung.
Författaren söker visa, att den Boströmska
filosofiens konsekvenser är absolutism och
han insinuerar, så vitt jag kan förstå på fullt
allvar, att Boström var mutad av den ryske
ministern baron Krüdener för att bereda
marken för enväldet och att det i Uppsala
fanns en 51te kolonn av överliggare, som
dogo rika på grund av ryskt mecenatskap.
Boström själv uttalar 1865 i ett brev till Nils
Tersmeden som sin åsikt att
representationsreformens genomförande skulle innebära att
Sverige inom 50 år var uppslukat av Ryssland
på grund av »den villervalla och de
partistrider som i sådant fall måste uppkomma».
Intressant är det att se, att Strindberg
ännu 191 o i broschyren Folkstaten anser
det nödvändigt att ha en uppgörelse med
Boströms statslära: »Boström var en ringa
man från början, men blev prinsarnas lärare;
bländades väl av kunglighetens ’imposanta
emblem’ och satte sina intryck från hovet i
system, filosofiskt system.»
Vi ha sett hur Boströmska filosofien inför
den växande arbetarrörelsen närmast ställde
sig på en patriarkalisk linje och menade, att
arbetarna skulle omslutas med den hjärtlighet
som är kännetecknande för familjen. Under
de första årtiondena efter
representationsreformen växte emellertid de organisationer,
som vi nu beteckna som folkrörelser, allt
starkare och det är med ett visst intresse man
väntar på den boströmska skolans reaktion
inför dessa nya former av samhällen eller
gruppbildningar. Problemet kan väl
närmast sägas vara det, om folkrörelserna skola
accepteras som samhällen, med de
konsekvenser detta har för en boströmian, eller om
de skola betraktas såsom blotta föreningar
eller sinnliga enheter av människor. I en
föreläsningserie från 1889—90 är C. Y. Sahlin
mogen att taga upp problemet. Serien, som
finnes i Universitetsbiblioteket i Uppsala,
kallas Läran om de privata samhällena och
det kan ju vara värt att notera att han menar
att denna lära även kan kallas den privata
sociologien.
Sahlin är ingen slavisk eftersägare till
Boström och i frågan om statens väsen nöjer
han sig med en mera uttunnad formulering
vari han fastslår att »man måste stanna vid
uppvisandet af nödvändigheten af en personlig
grund för all den personliga bestämdhet, som
i och genom de särskilda menskliga
samhällena eller i och genom det menskliga
samhället i det hela är gifvet utan att kunna på
432
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
