Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Stil och personlighet. Ett grafologiskt porträtt av Oskar Kokoschka. Av J. P. Hodin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/. P. K o di n
rationell snarare än irrationell process. »Stilar»
upptogos hastigt och släpptes igen lika
hastigt. Det är, för att variera Picassos välkända
aforism, mera fråga om att söka än att finna.
Freud gav upphov till begreppet
vantrevnad i civilisationen (Das Unbehagen in der
Kultur). Detta sökande är ett av
symto-merna.
Den vetenskapliga utvecklingens
enhetlighet över hela världen är symtomatisk för det
förhållandet att vetenskapen endast sysslar
med en del av fenomenvärlden, och detta
dessutom endast från en speciell synpunkt.
Tillämpningen av vetenskapliga metoder på
andra erfarenhetsområden leder till en
utarmning av den intellektuella verksamheten. Den
analyserande hj ärn-rytmen och andens
skapande funktioner äro diametralt motsatta
krafter.
Då man talar om krisen i modern konst
avses den kris som inträdde med de extrema
rörelserna inom École de Paris. Det är
påtagligt att Paris’ skapande kraft är uttömd. I
detta sammanhang bör nämnas att
fransmännen alltid mera tenderade att följa den
klassiskt harmoniska linjen — Manet, Renoir,
Seurat, Cézanne, Braque, Matisse, Bonnard
—-medan spanjorerna, tyskarna och italienarna
fingo representera den extrema kubismen och
surrealismen ■—- Picasso, Gleizes, Metzinger,
Ernst, Mirö, Dali, Chirico — hos vilka det
rationellt konstruktiva elementet förhärskar,
vilka irrationella attityder de än ofta intaga.
Från en annan synpunkt sett har ännu en
kris inträtt inom konsten. Om vi studera
tidigare perioders konst, tvingas vi till den
slutsatsen att skaparkraften gradvis avtynat.
I en mekanistisk civilisation undergår
människohjärnan en djupt ingripande förändring.
Man kan gå så långt som att säga att vi
bevittnat hur människoanden anpassat sig efter
människans organiserade och rationella värld
och förlorat sin kontakt med skapelsens
ursprungliga krafter. Denna slutsats är inte ny.
Ludwig Klages talar i sitt arbete Grundlagen
der Wissenschaft vom Ausdruck om att
»störningen i själens förmåga att finna uttryck för
sig själv» beror på att »viljan våldfört sig på
instinkterna». Allt färre människor ha någon
konstnärlig känsla. I samma mån som
intellektet blir allt högre organiserat växer
människan från den instinktivt uppfattade
harmonien med skapelsen, tills hon i och med den
moderna civilisationens framträdande
fullständigt förlorar den. En analogi skönja vi i bar-
nens drift att ge uttryck åt sig själva; i den
tidiga barndomen ha de en förmåga av total
upplevelse som de senare förlora (se Cizek,
Viola). Den konstnärliga driften hos
sinnessjuka personer är också en del av samma
fenomen, för så vitt som den är ett uttryck
för att den skapande viljan funnit ny frihet
i den sjukliga rubbningen (se Prinzhorn).
Ernst Josephson skapade expressionistiska
verk sedan sjukdomen befriat honom från
traditionens hämningar. Rousseau le
Doua-nier har sin »barnasjäl» att tacka för den
naiva stilen i sin konst. Klee var en starkt
nervös intellektuell konstnär vars
»primiti-vism» gav honom den nödvändiga
avspänningen från den mekaniska civilisationens
tryck. Men den moderne konstnärens problem
är inte enbart att kunna återvinna en primitiv
syn. Det är mera komplicerat än så.
När vi betrakta de moderna skolorna ur
stilistisk synpunkt finna vi att de falla inom
två huvudgrupper. Den ena har medvetet
uppställt formlagar, vilkas funktion i vår tid
är »vetenskaplig». Sådana lagar äro
impressionisternas teori om ljus och färg, Seurats
pointillism, den analytiska kubismens
geometriska teser, den arkitektoniska
surrealismens konstruktioner (Chirico) och, i dess
överlogiska kamp mot logiken och rums- och
tidskausaliteten, Dalis och Mirös surrealism.
Den mänskliga fantasiens frigörelse från
naturen, som först tycktes vara en stor
revolutionär bedrift (Ortega y Gasset har hälsat den
som en triumf, Abbé Brémont har kallat den
en ren skapelseakt, och Malraux gav den en
psykologisk bakgrund då han uttalade att
ett konstverks ursprung inte är att finna i
någon upplevelse av naturen, utan i
upplevelsen av en tavla eller en dikt), ledde till
att det mänskliga avlägsnades ur konsten
[Dehumanizaciön del arte). Wilhelm Worringer
har definierat problemet såsom ett
abstraktionens och »empatins» (Einfühlung)
problem. Då den skapande viljan frambringar
oorganiska, abstrakta former, är det inte en
skapande vilja som härrör ur behovet att
uppleva genom empati; det är tvärtemot ett
behov i direkt motsättning mot empati,
nämligen en tendens att undertrycka livet. Vi
kunna sträcka oss så långt som att säga att
abstraktionen är ingenting mindre än en flykt
från livet, på samma sätt som Freud talade
om en flykt i neuros. Därför säger Worringer:
»Dessa abstrakta, logiska former äro de högsta,
de enda i vilka människan kan vinna befrielse
438
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
