Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Stil och personlighet. Ett grafologiskt porträtt av Oskar Kokoschka. Av J. P. Hodin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/. P. H o d i n
att vad jag var intresserad av var problemet
om förhållandet mellan personlighet och stil.
Det följande är innehållet av analysen så vitt
den hänför sig till vårt ämne.
Grafologiskt porträtt av en konstnär i vår tid
»Detta är en stark och demonisk
personlighets handstil, en personlighet fängslande i
lika hög grad som människa och som konstnär.
Hans personlighet är fältet för en oavlåtlig
strid mellan hans undermedvetnas elementära
irrationella krafter, ur vilka hans konstnärliga
skapande bryter sig fram, och hans moderna
skeptiska ego som rastlöst söker efter värden
förenliga med intellektuella trossatser och
teser.
Det omedvetna och jaget äro söndrade från
varandra. Den därav uppkomna spänningen
mellan de två krafterna ger upphov till
ska-pandets drama i konstnärens liv och verk.
Konflikter och spänningar inom konstnären
påkalla vår uppmärksamhet. Det är inte bara
hans privata, personliga dilemma, utan det är
typiskt för den moderne konstnärens
belägenhet och i vidare mening för det moderna
medvetandet över huvud.
Grafologen ser ofta konflikter som dessa.
Men de som stå inför dem äro ofta försynta
och svaga, eller också äro de excentriska
individualister som sentimentalt omhulda sina
känslor. Konfliktens spänning är bortkastad
på dem. De falla offer för den, brytas ned
och deras konflikt förlorar varje generell
betydelse. Här däremot är det en personlighet
som är stark i sin textur och rik i sin substans.
För en gångs skull äger konflikten rum inom
en manlig skapande individ med starka
andliga krafter. För en gångs skull kan konflikten
ses klar och ogrumlad, och därför typisk, lyft
upp ur ett personligt livs privata sfär till
värdigheten av ett universellt modernt
problem. Därför kan handstilen göra mera än
blott och bart tolka konstnären för oss. Så
till vida som hans konflikt symboliserar den
moderna andens konflikt, den väldiga
hopsummeringen av enskilda individers själsliga
processer och andliga trossatser, skall den
även bestämma vår egen position.
Den substans man kan finna i denna
personlighets irrationella skikt är stark och
dynamisk. Mannens omedvetna sprudlar av
primitiv, originell bildfantasi. Här finnas
bildmönster som äro elementära och arketypiska,
här finns en substans som är överflödande
och kompakt. Denna substans är formad av
naturen och i den mån konstnärens verk
framspringer ur denna djupa och fruktbärande
källa, är den »res nata», inte »res facta».
Under trycket av de irrationella och ofta
våldsamma krafterna i hans omedvetna bli
konstnärens känslor ständigt upprörda, hans
nerver äro spända, hans reaktioner intensiva.
Han jäktas och plågas av dessa krafter, är
rastlös och nervös, i feberaktig rörelse, blir
obarmhärtigt piskad framåt så som endast
de skapande och de besatta kunna bli.
Konstnären har intet val. Han är född till
målare. De skapande krafterna i hans
omedvetna spränga sig väg ut. Han kommer i en
särställning genom sin skapande fantasis krav.
Han måste gå sin egen väg. I den förtärande
eld som den direkta upplevelsen av
arketypisk ursprunglig fantasi blir till, måste han
oavlåtligen söka efter uttryck därför och
måste försöka att i nutidens bildspråk på nytt
skapa det evigt giltiga. I sitt sökande efter
uttryck för denna arketypiska ursprungliga
fantasi förkastar konstnären alla skolor.
Handstilen klargör på ett utomordentligt
sätt hans tid och hans plats. Han tillhör
andligen konstnärsvärlden öster om Rhen, och
den period vars stämpel hans konst bär är
tiden mellan Nietzsche, som förklarade
föreställningen om människoguden för död, och
begynnelsen av folkets århundrade Han
kommer att förbli en främling väster om Rhen,
och konsten där skall förefalla honom
främmande. Han hatar nittiotalets målare, hatar
Monet och allt som har med impressionismen
att göra; även en Picassos verk intresserar
honom snarare än det vidkommer och
påverkar honom, än mindre är det oumbärligt för
hans egen utveckling.
Han hatar »skönhet». Den irriterar honom,
och han fruktar den djupt. Hur stark måste
betagenheten vara som gömmes bakom denna
fruktan! Han är häftig i sina antipatier och i
sin vägran att godtaga värden. Han är
fientligt inställd mot all romantik, ännu mera än
mot klassicismen. Han hatar den lätthet som
inte har vunnits som en mognad frukt av
livslånga ansträngningar, utan är »given
ovanifrån». Han avskyr tanken på Muserna. Han
förkastar deras inspiration — fast han inte
kan komma ifrån att han välsignats med den.
Han hatar det behagliga och sötman i
konsten, hatar utsvävning i färg. Hans pensel
uttrycker det fulas värdighet och dess
hemlighetsfulla skönhet. Men den går inte
harmoniens och klarhetens ärenden. Hans målning
440
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
