Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Stil och personlighet. Ett grafologiskt porträtt av Oskar Kokoschka. Av J. P. Hodin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/. P. H o d i n
perioder och nationer, ännu mer än en Munch
eller en Corinth. Han är en ensam individ som
inte är bunden vid någon -ism eller
konstdoktrin, men bunden av sitt hat till dem.
Hans ande är genomträngd av de läror som
såtts av Nietzsche, Dostojevskij, Ibsen och
Freud. Han representerar en tid av djupt
tvivel och pessimism, en tid av
oåterkalle-ligen förlorade värden, av ritualer som
förnuftet avklätt deras symboliska innebörd,
av naivitet underminerad genom tvivel och
sofisteri — en övergångstid av ständigt
växlande andliga moder, av rastlöst, hysteriskt,
hektiskt sökande efter nya idoler, av
vacklande, kaos och andlig bankrutt.
Detta är konstnärens andliga bakgrund,
detta är den tid för vilken han blivit född.
Under skapelseprocessen lider han ångest.
Han arbetar med svårighet. Timmar och
dagar av sträng, oeftergivlig möda förgå innan
verket blir framfött, timmar och dagar av
famlande i mörker, kamp med uppgiften och
förkastande av dess resultat, av växlande
tillförsikt och förtvivlan. Hans skapande är ett
självplågeri, inte därför att han befinner sig
i starka irrationella krafters grepp utan därför
att han inte kan giva sig hän åt sitt
omedvetna. Han kan inte låta det som ligger
slumrande inom honom växa biologiskt, organiskt.
Konstnären har stor intellektuell kraft.
Klart omdöme, logisk stringens och förmåga
till abstraktion äro visserligen inte i och för
sig fientliga mot konstnärlig konception, de
kunna tvärtom vara dess mäktigaste hjälp.
Men i denna personlighet spelar det
intellektuella motståndarens roll till de dunkla
krafterna i hans omedvetna. Hans intellekt tjänar
inte hans skapande gärning utan står hela
tiden i strid med den. Hans tänkande är
analytiskt, frätande, obönhörligt kritiskt och
dissekerande, i sista hand destruktivt. Ett
sådant modernt rationellt intellekt är ett
blint ting. Det vet inte av något stilla
betraktande av företeelserna. Det kan inte
erkänna att någonting fruktbärande kan
komma till, om inte dess ego låter det komma till.
Konstnärens jag är helt och hållet identiskt
med hans medvetande, den rationella delen
av hans personlighet. Han kan inte befria
sig från tanken att han måste »tillverka» sina
tavlor. Och dock, det som ger hans målningar
deras egenartade förnämhet och intensitet,
det är just att han inte, såsom han själv tror,
behärskar skapelseprocessen utan skapar så
som han måste och tvingas följa sitt omed-
vetna gentemot sitt jag och dess ingripande.
Endast med största svårighet lyckas han
skaka av sig intellektets hämmande kontroll,
som normalt tjänar att kuva hans omedvetna
livs naturliga flöde och vågsvall. Han tvingas
att nagelfara och censurera sina egna
ingivelser. Självkritiskt sovrar han och värderar,
antar eller förkastar allt han gör — ingen
bild, ingen tanke dyker upp som inte genast
plockas sönder och kallt undersökes. Detta
krav att låta den intellektuella analysens klara
dagsljus lysa in i det mörka skötet där
skapelseprocessen äger rum är hans hybris och
hans helgerån, och också hans förbannelse.
Mången uppstigande bild, månget litet frö
som innehåller möjligheten till en betydande
slutlig konception förkväves av det mördande
tvånget att förhastat och intellektuellt
bestämma dess värde.
Han känner inte till den växandets
hemlighet som mödrar och odlare äga, vilka med
sin tålmodiga, oavlåtliga, kärleksfulla
omvårdnad främja organiskt tillväxande. De
skydda inte överdrivet det som blivit dem
anförtrott och ej heller försumma de det, de
äro kloka och förstående hjälpare i naturens
processer, liksom, på det konstnärliga
ska-pandets område, österns visdom förstår att
möjliggöra skapelseprocessen utan att driva
fram den.
Denne konstnärs begränsning är att hans
omedvetnas irrationella värld uppleves av
honom, inte som en rytmisk process utan som
en biologisk, formlös, våldsam och
skrämmande motståndare till hans medvetande. Med
den förvrängda uppfattning av de irrationella
krafterna varur hans skapande härflyter kan
han endast förfäras av dem och sålunda söka
så mycket som möjligt försvaga deras
verkningskraft och öva en hämmande kontroll
över dem.
Hans uppfattning av världen är andlig och
viril. Han bemödar sig medvetet och man
måste säga heroiskt att lösgöra sig från
mödrarna, från den feminina principen, att
besegra dem, ja döda dem, om fruktan för att
bli uppslukad av dem skulle bli för stark för
att han längre skulle kunna uthärda
spänningen. Han kan inte låta det manliga och det
kvinnliga leva sida vid sida inom honom själv,
det rationella och det irrationella, de moderna
och de primitiva principerna. Han kan inte
komma utöver sin dualism. Han kan inte
rubba på sitt ego som har sammansmält med
hans förnuft. Och sålunda kan han inte till
442
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
