Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Monet och hans måleri. Minnen och intryck. Av Prins Eugen. Upptecknade och kommenterade av Oscar Reutersvärd - Kommentar av Oscar Reutersvärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Monet och ha n s m ål er i
okända efterklangskonstnärer till det stora
europeiska femtiotalsmåleriet replikerade
konstnärsförbundarna genom att föreslå
exempelvis Whistler, Renoir, Monet, Pissarro,
Liebermann och Cazin. Genom att också
ordföranden tog parti för dessa »diskutabla»
målare lyckades man genomtrumfa att de
blev inbjudna till Stockholm.
Som ofta framhållits av prins Eugens
levnadstolkare blev den svenska publiken på
ett jämförelsevis tidigt stadium i tillfälle att
lära känna impressionismen och närstående
konstriktningar — vartill möjligheter
dessförinnan inte givits — endast tack vare hans
samgående med konstnärsförbundarna. Men
inte nog härmed. Det är angeläget att
påminna om att prins Eugen inte endast delade
deras ståndpunkt. Han gjorde också egna
förslag, som ställde honom ytterst till vänster
bland dem och som i några fall väckte tvekan
t. o. m. inom falangen. Kommitténs män
begagnade tillfället att föra fram egna
kandidater. Georg von Rosen lovordade exempelvis
i högstämda ordalag Aimé Morot och
Henri-Joseph Harpignies och lyckades genomdriva
att de inbjöds; av olika anledningar uteblevo
båda från utställningen och det förunnades
inte stockholmarna att se deras enligt nutida
uppfattning svårsmälta måleri. Prins Eugen
uppträdde vid samma tillfälle som ivrig
förespråkare för några artister, som han
»upptäckt» i Paris, däribland Degas och
neoim-pressionisten Auguste Pointelin. Även dessa
kandidater accepterades. Ty prins Eugen
befann sig i den ovanliga situationen att vara
den yngste och mest radikale i laget och
samtidigt den mest auktoritative. Men prinsens
framträdande med dessa »opassande» förslag
bidrog till att den tysta oviljan mot hans
ordförandeskap tilltog.
I början av 1896 riktades slutligen en
skriftlig inbjudan till de utvalda konstnärerna
och några månader därefter anträdde prins
Eugen sin rundresa i Europa för att genom
personlig kontakt påverka de inviterade och
förmå dem att sända arbeten till Stockholm.
Det är nu som den kunglige
utställnings-ambassadören i Paris tog det steg som kom
misshaget mot honom att kulminera men som
för nutida bedömare omvittnar hans
framsynthet och öppna sinne för konsten. Han
förvärvade nämligen, sedan han fått avslag
hos Degas och Renoir, på eget initiativ bidrag
av Rodin och Gauguin. Prins Eugen tillägger
i det ovanstående också Monet och Pissarro,
vilket måste anses som ett minnesfel; att
döma av tillgängliga källor var dessa två
redan officiellt inviterade. När Carl Anton
Ossbahr, dåvarande intendent vid
Livrustkammaren, meddelade från Paris att
ordföranden träffat nya avtal utan kommitténs
hörande, uppstod oro bland dess äldre
medlemmar och en av dessa hotade öppet att
demissionera.
Prins Eugens förvärv av Rodin och
Gauguin mottogs inte nådigt när de väl
uppenbarade sig i den svenska huvudstaden.
Gauguins verk — ovisst huruvida ett eller flera —
som anlände något efter den föreskrivna
fristens utgång, hängdes aldrig upp på
utställningen. »Kommittéherrarna framhöllo för
mig som skäl att de (t) kommit för sent för
att kunna beredas plats», berättade prins
Eugen för upptecknaren samt tillade: »Men
Puvis de Chavannes målningar voro likaledes
försenade utan att därmed gå miste om att
placeras på utställningen.» Hur Rodins bidrag
mottogs av det officiella Sverige är ännu
bevarat i mångas minne. Ett av hans verk,
en detalj ur Victor Hugomonumentet,
från-kändes öppet konstnärligt värde av
National-museum. Men det genanta postludium till
Stockholmsutställningen, som härvid spelades
upp av museet i fråga, var i själva verket en
demonstrativ manöver, som inte var direkt
riktad mot Rodin. Den franske skulptören
hade föreslagit att hans arbete skulle tillfalla
Nationalmuseum vid utställningens slut och
när museets nämnd tillbakavisade gåvan
under motivering att den inte ägde
»tillräcklig artistisk förtjänst för att införlivas
med samlingarna» skedde detta som ett slags
vidräkning med prins Eugen. Det har
visserligen senare hetat att det var en protest i
allmänhet mot utställningskommitténs
konstpolitik visavi den unga konsten. Men prins
Eugen klarlade femtio år senare, att denna
tolkning är oriktig: det var
utställningskom-mitteraden Georg von Rosen som öppet
vågade opponera sig mot prins Eugens
uppgörelse med Rodin i Paris och samme Georg
von Rosen som i museinämnden kraftigast
bidrog till beslutet om avslag. Prinsen
omtalade vidare: »Nationalmusei ledning lät mig
förstå att jag själv skulle överbringa dess
beslut till ’vederbörande’. Man tyckte
tydligen att jag personligen skulle draga
konsekvenserna av mina handlingar som
styrelseordförande. Det var med indignation jag
skrev till Rodin och meddelade honom att
457
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
