Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Göteborgs Stadsteater 1946—47. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Göteborgs Stadsteater 1946—47
föllo till marken. »Don Gil» var årets offer
åt den klassiska dramatiken, ett offer från
vilket ingen rök steg mot skyn.
Ingmar Bergmans skådespel i tre akter
(fem bilder), »Dagen slutar tidigt», iscensatt
av författaren, med dekorationer av Carl
Johan Ström, var utan fråga en av spelårets
märkligaste pjäser. En stor del av
Stadsteaterns bästa krafter uppträdde i stycket och
hade tydligen levat sig in i dess stämning av
äckel och ångest. Motivet har formulerats som
»människan contra djävulen», men analysen
av de bådas samspel är väl icke avsedd att
vara allmängiltig. Djävulen har ett alltför
lätt göra med dessa perversa och moraliskt
orkeslösa individer, av vilka man särskilt
minnes Anders Eks arbetslöse skådespelare
»Peter» och Bertil Anderbergs
skönhetsspecialist »Finger-Pella». Författaren har
gripit oförfärat in i det nutida storstadslivets
smuts och skamlöshet, och man känner
tydligt hans upprördhet över att livet kan vara
sådant. I en seen har han sökt antyda vägen
ut ur förvirringen och mörkret — den
religiösa frälsningens väg, men denna tanke är
ej organiskt infogad i helheten.
Efter detta program kändes det friskt
att ställas inför den hårda och brutala
skildringen av en mans kamp med sitt
samvete i Carl Zuckmayers »Djävulens
general», iscensatt av Knut Ström. Kolbjörn
Knudsen hade en roll som passade honom
i flyggeneralen Harras, Karl-Magnus
Thul-strup sekunderade honom som överste.
Bengt-Åke Bengtsson var en övertygande
president i Industrikommissionen, Anders Ek
en »kulturledare» i den stil vi förknippa med
namnet Goebbels. Skådespelet hade tycke av
film, detta sagt utan att epitetet må anses
förklenande. Man kan med ett visst fog säga
att den moderna talfilmen visar
scendramatiken nya vägar.
Studions parallellprogram Bernard Shaws
komedi »Mrs Warrens yrke» kom som en
uppfriskande rekreation efter allt det ruggiga
allvaret. Stycket gavs i en omsorgsfull regi av
Helge Wahlgren och med en genomgående
god besättning av rollerna, med en viss tvekan
för framställaren av Sir Georg Crofts, som
kanske fått mer av respektabilitet över sin
»gentleman» om han agerat i rollen efter sitt
Englandsbesök i sommar.
För Mrs Warren hade teatern lyckats
tillförsäkra sig medverkan av Hjördis Petterson,
i detta nu en av våra bästa svenska karaktärs-
Anders Ek som Caligula.
skådespelerskor. Som hon sade sina repliker
— man gladde sig åt något som var så på
pricken! Stycket blir naturligtvis mindre
utmanande aktuellt ju längre man avlägsnar sig
från den victorianska era, vars pryderi och
hyckleri det ställer vid skampålen. Det är ju
så mycket som säges öppet nu, men som
förtegs den gången.
I viss mån befryndat med det Shawska
stycket i sitt gäckeri med den konventionella
moralen var stora scenens sista program,
Hjalmar Bergmans »Markurells i Wadköping».
Också här hade man tillgång till en lysande
gäst i huvudrollen. Anders de Wahls
»Marku-rell» är ju en av den firade skådespelarens
mest berömda scenskapelser och den stod sig
479
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
