Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Finlandssvensk prosa 1946. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Finlandssvensk prosa 1946
ensamhet och kollektivitetens, familjens och
samhällets krav på gemenskap. Det är den
skapande undantagsvarelsens livsproblem som
upptar Mirjam Tuominen. I den första och
längsta novellen blir två landskap symboler
för motsättningen hos Jenny Duprès. Det ena
är den nordiska julinatten — »vit, allvarlig,
sträng, ljudlös i stillhet» — där Jenny söker
och finner den ensamhet hon längtar till;
det andra är en fantasibild av en mörk
sydländsk natt i Marocko, fylld av
Atlant-bränningarnas brus, en bedövande, gäll musik
och het erotik.
Konflikten mellan ande och liv får hos
denna författarinna den alldeles speciella
formen av motsättningen mellan konstnärskap
och moderskap i novellen »Ett barn har fötts
mig». Barnet är bojan, som — heter det —
skall hindra Marja »från att på många år lära
sig de icke-jordiska begreppens innebörd om
mörker och ljus, förruttnelse och rening, liv
och död». Men det är en boja som hon kysser
»med andaktsfylld glädje, vars mörker
äntligen blivit bränt av en stråle ändlöst ljus».
Något nytt utvecklingsskede hos Mirjam
Tuominen framträder inte i de noveller som
det varit fråga om och som utgör
tyngdpunkten i »Kris». Men i slutet av boken ingår
tvenne skisser, »Mårtens förvandling» och
»Gideons ensamhet», som utgör nya inslag i
hennes författarskap. Det är två grotesker,
fyllda av en besk humor. »Mårtens
förvandling» är en bild av konst- och diktskapandets
problem, uppfångad i en ironikers narrspegel.
Teorin om konstskapandet som en
kompensation för ett nederlag i livet går här igen,
Mårten söker en tröst i musiken sedan en svår
sjukdom tvungit honom att avstå från de
ymniga alkohollibationer, som tidigare gett
hans liv dess väsentliga innehåll.
Också miljön i dessa skisser är ny; Mirjam
Tuominen, vars hela värld tidigare varit
själens rike, har i dem gett några
karikatyrar-tade verklighetsbilder av finländskt
småstadsliv. T. v. är hon emellertid inte hemmastadd
i denna verklighet. Men dessa skisser vittnar
i varje fall om en strävan hos författarinnan
att utvidga gränserna för sin diktnings
domäner.
Bitter självrannsakan är grunddraget i Ole
Torvalds’ »Svår glädje».
I en inledande skiss »Inlagan» presenterar
Torvalds novellerna i boken som dokument,
ägnade att belysa hans »fall», som skall
underställas en okänd myndighets domslut. Den
groteska kurialstilen, de djupa psykologiska
och metafysiska problemen, som ses i den
juridiska formalismens bisarra perspektiv,
vittnar ju om Torvalds’ berömda mönster:
Franz Kafka. Men den juridiska formalismen
är inte något yttre lån; den hör ihop med den
djupaste tendensen i Torvalds’ bok. Den är
främst ett uttryck för diktarens metafysiska
känsla av att stå inför en gåtfull makt, som
är ursprunget till allt som är och som en gång
skall vara domare över allt som har skett.
Den ger också genom sin kontrast till
innehållet konflikten mellan ett
diktartemperaments frihetsbegär och samhällets liv. Den är
likaledes ett uttryck för Torvalds’ egen känsla
av social förpliktelse och hans längtan efter
rättvisa och rättfärdighet.
Torvalds’ novellsamling gömmer på en
fortgående diskussion mellan etikern och
estetikern — de två mänskotyper, i vilka
författaren finner inkarnationerna för de diametralt
motsatta tendenserna inom sin personlighet.
När författaren är ute på en cykeltur genom
den västnyländska kustbygden, blir hans färd
en symbol för en diktares upplevelse av
tillvaron. I fantasin lever han sig in i de olika
landskapsscenerierna och i livet i stugorna
och gårdarna, som han kör förbi. Men i
själva verket är han utanför alltsammans;
han följer bara sin väg, som leder mot ett mål
bortom färdens växlande horisonter. Allt är
bild och motiv för honom, ingenting annat.
Med nästan naivt enkla ord ger
huvudpersonen i novellen »Brevet» uttryck åt sin
kärlek till medmänniskorna: jag håller
egentligen så mycket av dem, eller ville åtminstone
göra det, säger han. När diktaren i den sista
novellen »Berget» från sin
übermensch-en-samhets höjder stiger ned till slätten där
mänskorna bor blir hans invigning till samlivet
med dem någonting av en religiös akt. Med
kupade händer räcker en kvinna honom friskt
vatten ur en källa. Det är en profan
motsvarighet till nattvarden, den kristna
kommunionens rituella symbol. Och så mynnar
novellsamlingen ut i bilden av en annan väg
än den ensliga västnyländska kustväg, som i
novellen »Vägen» var en symbol för
esteti-kerns isolering. Framför sig ser diktaren en
väg, som är fylld av vägfarande och kantad
av svalt susande träd och som för fram till
gemenskapen med mänskligheten.
Samtidigt som »Svår glädje» ger uttryck åt
Torvalds’ inre konflikter återspeglar den
nutidens disharmoni och dess sociala, etiska och
495
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
