Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Musik från stenar och papyri. Av Ingemar Düring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ingemar Durin g
En dtibb elaulos f r ån A i s chylo s’ tid.
British Museum.
i varje fall föreställa något bestämt, måla
en handling, en situation; vi skulle kalla
detta programmusik. Det ojämförligt
vanligaste var emellertid, att ord, melodi och
rytm, oftast även rytmiska och mimiska,
dansande rörelser ingick en förening. Det
var detta man kallade musik. Liksom vi i
modern musik ha en rad fasta
kompositionsformer, såsom sonat, symfoni o. s. v., så
hade man i det antika Grekland. Vi finna
den enkla visan i olika former, vi finna
körkompositioner efter noga bestämda
regler, på grekiska nomos, för olika festliga
tillfällen, och vi finna i det grekiska dramat
ett rikt musikaliskt formspråk. Dramats
körsång kallades stasimon, och detta ord
är närmast vad vi skulle kalla en
tempobeteckning; högtidliga rytmiska rörelser
beledsagade sången. Om också musiken till
det grekiska dramat är för alltid försvunnen,
och även om man nog får anse det uteslutet
att någonsin återvinna den, måste man vid
tolkningen av dessa dramer, isynnerhet av
Aischylos, alltid räkna med musikens
inflytande på form och innehåll.
Den grekiska musiken byggde helt och
hållet på melodien och på rena intervall.
Vid en jämförelse med vår tids musik måste
vi försöka tänka bort allt det harmoniska
samspel, som är en följd av vår liksvävande
stämning. Ackord i vår bemärkelse var
sålunda okänt för grekisk musik. Intervall,
melodi och rytm voro dess enkla element.
Men dessa tre enkla element äro, som Carl
Nielsen säger, musikens alfa och omega: de
rena, klara, fasta, naturbetingade interval-
len och den säkra organiska rytmen. Av
alla konstarter har, vid en jämförelse med
antikens konst, musiken undergått den
största utvecklingen. »Men, säger Nielsen,
man måste visa de övermätta, att ett
melodiskt terssprång bör betraktas som en Guds
gåva, en kvart som en upplevelse, och en
kvint som den högsta lycka.» Rytmiskt
sett skilde sig den grekiska musiken från
vår därigenom att den inte kände
takt-strecket: rytmen var organisk, den var ett
med språkljuden och ordmelodien. Det vore
alldeles omöjligt att mäta grekisk rytm med
en metronom.
När vi alltså tala om grekisk körsång, är
det alltid fråga om unison sång. Om vi vilja
ha ett exempel på den intensiva
musikupplevelse, som en unison sång kan ge, kunna
vi tänka på Beethovens Seid umschlungen,
Millionen. Ibland kunde man få fram en
särskild verkan genom att låta kören bestå
av barn, kvinnor och män, och man hade
i regel ganska stora körer. Det vanliga
antalet sjungande var 50. Ännu i det äldsta
bevarade dramat, Aischylos’ De
skyddssökande, bestod kören av 50 personer.
Sången beledsagades av aulas eller kithara
eller båda dessa instrument; oftast nöjde
man sig med 1 instrument, men det
förekom också, att man ökade antalet till 7
eller 8, knappast flera. På dessa instrument
utfördes förspel, mellanspel och efterspel.
Dessutom beledsagade de sången genom att
följa melodien.
Aiilos brukar översättas med flöjt, men
bland nutida instrument kommer oboen och
klarinetten närmast aulos ifråga om
klangfärg och spelsätt. Aulos spelades med
munstycke och rörbladstunga, i äldre tid med
dubbel tunga som en oboe, och senare med
enkel tunga liksom klarinetten. Man
använde i regel samtidigt två aulos-rör, därför
översätter man ofta aulos med dubbelflöjt.
Detta instrument hade mycket stort
tonomfång, och detta ökades ännu mer genom
att man kunde låta de två rören ändra läge:
22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
