Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Musik från stenar och papyri. Av Ingemar Düring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I ?ig em ar Durin g
Tre kitharister.
Amfora från ca. 500 år f. Kr.
olika c i olika skalor) genom att pressa
h-strängen med pekfingret. En sådan ton
noterades då med liggande tecken. När en
melodi innehöll både t. ex. fiss och giss,
användes pekfingret för den ena tonen och
långfingret för den andra: denna sistnämnda
noterades då med omvänt bokstavstecken.
Notskriftens princip var alltså att visa, hur
varje ton skulle gripas på lyran eller
kitha-ran.
Att i några få ord säga något väsentligt
och begripligt om den grekiska musikens
tonalitet, är nästan omöjligt. Vi få ha klart
för oss den grundläggande skillnaden mellan
det nutida pianots liksvävande stämning
och den antika musikens rena intervall. De
rena kvinterna och förkärleken för
tvåton-steget, ditonus, är karakteristiska för
grekisk musik. Denna musik kände inte våra
dur- och mollskalor, och den vanliga
avslutningen i en modern melodi, från ledtonen till
grundtonen, var alldeles okänd. I en grekisk
harmonia utgjorde den mellersta tonen
grundtonen och kallades mese.
Karakteristiskt är vidare, att den grekiska musiken,
liksom den grekiska konsten överhuvud
taget, odlade det lilla formatet. Men det
ligger en djup sanning i vad en grekisk
musiklärare yttrade till en av sina lärjungar,
som var ivrig att frambringa starka
effekter: min vän, icke i det stora ligger det
sköna, utan i det sköna ligger det stora.
Men hur lät den antika musiken?
Det finns framstående forskare, som
mena, att det är omöjligt att med moderna
hjälpmedel återge den bevarade grekiska
musiken, och de hävda att varje försök i
den vägen ger en falsk föreställning om
hur musiken verkligen lät. Jag kan för min
del inte dela denna åsikt. Följden av ett
sådant tänkesätt skulle bli, att vi också
skulle avstå från att till moderna språk
översätta grekisk dikt. Alla fackmän veta,
att en översättning av t. ex. Iliaden, hur
bra den än är, blott kan återge en ringa del
av vad originalet ger. Så är det också, fast
måhända i ännu högre grad, när vi försöka
återge den bevarade grekiska musiken. Det
kan blott bli ett ungefär. Vi veta ingenting
om själva sångsättet, om t. ex. antikens
greker liksom ofta nutidens sjöngo med
nasalklang eUer om de sjöngo på det
vanliga västeuropeiska sättet. Och inte heller
kunna vi vara alldeles säkra att träffa
tonaliteten rätt.
Det äldsta bevarade musikfragmentet
innehåller några takter ur Euripides’ tragedi
Orestes, uppförd f. f. g. år 408 på
Dionysos-teatern i Athen. Tolkningen är osäker, på
grund av att fragmentet är så litet och illa
medfaret. Vad man i rekonstruktionen kan
få fram är en vacker klagande melodi,
uppbyggd i symmetriska fraser och med en
egenartad rytmik.
Så mycket mera lättolkad är en inskrift,
funnen nära det antika Tralles i Mindre
Asien. En man vid namn Seikilos lät på
sin gravsten inrista en liten bordsvisa, en
pärla av jonisk levnadsvisdom:
Så länge du lever, visa att du lever.
Bry dig inte om att sörja.
Livet är kort, och tiden kräver ut sin tull.
Melodien är enkel och lättfattlig och återges
ofta i musikhistoriska framställningar.
24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
