Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Gautier de Coinci. En fransk 1200-tals moralist. Av Arthur Långfors
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arthur L ån g f o r s
Om man nöjer sig med en enkel
identifikation av dessa personer, så får man genom att
rådfråga några genealogiska uppslagsverk
utan stor möda veta vad grevinnan av Blois
hette på Gautiers tid och vem abbedissan i
Fontevrault var. Men om man ser litet nogare
på släktförhållandena, så kommer man till
ganska märkliga resultat.
Grevinnan av Soissons var Ade de Grandpré,
maka till Raoul III av Nesle. Hon var mor
till den berömda lyrikern och korsfararen
Raoul de Soissons, som åter var kusin till
diktarkungen Thibaut, greve av Champagne
och konung av Navarra.
Marguerite av Blois härskade över sin egen
förläning Blois, som hon ärvt efter sin enda
broder. Mannen, Gautier d’Avesnes, var
endast en prins-gemål, om man så får säga.
Denna Margareta av Blois var dotterdotter
till en på sin tid mycket uppmärksammad
dam, Eleonora av Akvitanien, och hennes
make i första giftet, konung Ludvig VII av
Frankrike. Eleonora, sondotter till den första
trubaduren Vilhelm IX, hertig av Akvitanien
och greve av Poitiers, har spelat en unik roll
och icke endast i skandalkrönikan och den
politiska historien (hennes andra man
hertigen av Normandie blev ju konung i
fiendelandet England), utan också genom att ha
infört den provensalska trubadurdiktningen
i Frankrike och därigenom utövat ett
avgörande inflytande på den nordfranska
skaldekonsten.
Det återstår mig att säga några ord om
abbedissan i Fontevrault. Klostret
Fontevrault grundades på Vilhelm IX:s tid år nor
eller 1102 i närheten av Saumur av Robert
d’Arbrissel, en vandrande predikant som
utövade ett oerhört inflytande icke allenast på
massorna utan även på de högsta stånden.
Klostret lockade till sig adepter från
Frankrikes förnämsta ätter. Där togs nunnedoket
av hertigen-trubadurens första försmådda
gemål samt av hans andra gemål och dennas
dotter. En av de första abbedissorna tillhörde
ätten Craon i Anjou (namnet Craon bäres av
tre trouvèrer, Amauri, Pierre och Morice de
Craon); de senare abbedissorna voro ofta av
kunglig börd. Detta är också fallet med den
Gautier avser. Alice de Blois (1221) var syster
till den regerande grevinnan. I den förnäma
miljö, där den fromme skalden beskyddas
och gynnas, råder alltså, av allt att döma,
det livligaste intresse för vitterlek, ett intresse
som är liksom ett familjearv. Man kan i fråga
om Fontevrault och dess betydelse för
skaldekonsten gå ännu längre, om man vill. Det har
en schweizisk forskare Reto Bezzola gjort i
en artikel i Romania för 1940. Enligt honom
vore själva den provensalska
trubadurkonstens uppkomst förbunden med klostret
Fontevrault. I opposition mot klostrets asketiska
mysticism skulle den första trubaduren
Vilhelm IX ha skapat en världslig mysticism;
ett andligt förhärligande av den ridderliga
kärleken, en riddarens undergivenhet i
förhållande till sin dam, av vilken hans väl och ve
beror, en undergivenhet som har sin
motsvarighet i mystikens dyrkan av det gudomliga.
Men det är icke rätta ögonblicket att ingå på
ett kritiskt studium av denna lika nya som
fyndiga och tilltalande teori. Låt oss i stället
återgå till våra två grevinnor och abboter.
I den nyss nämnda epilogen till den andra
och sista boken påminner Gautier sina
beskyd-darinnor om en händelse som vid första
ögonkastet förefaller hemlighetsfull; han
påminner dem om den gången då de stängde in
honom i jungfru Marias kapell i Villeneuve
(ja, så står det: m’ont enserré et pris). Varför
hade de höga damerna låst in den gode priorn?
Vi minnas att Gautier säger att hans kära vän
Robert de Dive väntar på hans nya bok dag
och natt. Förklaringen står i samma epilog:
»Robert skall vara den första som skall få
min bok, ty det finnes ingen som läser den
med större nöje: han kopierar den och pryder
den med miniatyrer. Han är min bästa vän.
Han uppmuntrar mig och skyndar på mig: ’gå
på, vidare, skynda, skynda’, och så snart
jag fått någonting färdigt, rycker han det ur
händerna på mig. Av alla de munkar jag
känner äger han det största antalet vackra
Mariadikter.» Gautiers dikter voro alltså väntade
och efterlängtade. Här tror jag är förklaringen
varför de två grevinnorna stängde in priorn,
i Villeneuve: de tyckte antagligen att det var
det bästa sättet att få honom att dikta
någonting nytt för dem. Och att det skulle vara en
uppbygglig dikt faller av sig självt.
Sammanhanget säger det för resten uttryckligen: »De
glömma icke den lärdom jag gav dem då de
stängde in mig», med andra ord: »de icke
endast intressera sig för det jag skriver, de leva
också därefter.»
Gautier hade säkert otaliga lika intresserade
läsare och åhörare. Redan antalet bevarade
Gautier-handskrifter vittnar därom: vi ha ett
fyrtiotal mer eller mindre kompletta
samlingar och ett lika stort antal som endast in-
42
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
