Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Wallins barndom. Av Daniel Almqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Wallins barndom
blivande levnadsyrke hörande examina och
lärdomsprov.» Ekelunds ord om ett för
Wallin utmärkande, särskilt starkt sammanhang
mellan kroppsliga och själsliga lidanden
äro märkliga. De göra än mer sannolikt,
att de svåra lever- och njursjukdomar,
varav Wallin bevisligen led mot slutet av
sitt liv, var en av huvudorsakerna till
vissa av hans psykiska reaktioner under
åtskilliga år. Av Ekelund blir ju uppgiften
om Wallins allmänna sjuklighet som barn
bekräftad, men man observerar framför
allt de märkliga meddelandena om hans
förstämda sinne och om hans konvulsioner och
stundom epileptiska anfall i tolvårsåldern.
Ekelund betonar, att det stundom rörde sig
om »verklig epilepsi», varmed väl, även
med hänsyn till differensen i medicinsk
terminologi då och nu beträffande dessa
sjukdomssymtom, måste avses vad som
även nu kallas genuin epilepsi, ehuru
Ekelund ej uttryckligen nämner
medvetslöshet bland symtomen.
Ekelunds uppgift om tiden för Wallins
epileptiska sjukdomsperiod »vid tolv års
ålder» (och möjligen även något därefter)
stämmer väl med Dahls förut nämnda
utsaga, att Wallin först i fjärde klassen
»började visa sina stora anlag och började även
sin ihärdiga flit och arbetsamhet». I nedre
fjärde klassen inträdde Wallin hösten 1793
vid ännu ej fyllda fjorton år och övre fjärde
lämnade han våren 1795 vid femton och ett
halvt års ålder. Den stora och för Dahl
mycket påtagliga förändringen i fjärde
klassen kan sålunda sättas i samband med
att den fruktansvärda nervsjukdomens
lättare och svårare attacker nu helt upphört
och därmed också den med sjukdomen
följande djupa depression som frapperat
hos den unge gossen. Man ser sålunda, att
Wallins nervsystem, oaktat all hans vitalitet
och sällsynta expansionsförmåga, haft sina
mycket grava defekter, sällsamt
överraskande — ehuru ej alldeles utan
motsvarigheter — för en man som blott några år
därefter uppträdde som gymnasiets
utsedde talesman och senare mer än kanske
någon annan svensk nådde retorikens
mästerskap.
Beskows anförda ord om en förut
svårligen anad föreställning av vad viljans
kraft förmår få en starkare tonvikt för
oss. Möjligen gäller detsamma om Geijers
ord om Wallins barndom; kanske har
Geijer fått undvikande svar eller vaga
antydningar vid samtal med Wallin själv
eller med hans allra närmaste vänner om
den unge gossens sjukdcmsår, dessa
»olyckans dagar» — så karakteriserar Geijer
helt allmänt Wallins »dunkla, obekanta
barndom och ungdom».
Den andra av Ekelunds uppgifter, om
den äldre Wallins depressiva sinne, som
tidtals förde honom till självmordets
gränsmarker, är av en ännu större betydelse än
den om sonens mycket allvarliga men
relativt snart övervunna nervsjukdom i de
senare barnaåren. »Man finner därav, att
den djupa melankoli och den livsleda som
under mannaåldern och särskilt under några
år på 1830-talet så ofta präglade Johan
Olof Wallin sannolikt var ett tungt arv
från hans far. Erik Axel Karlfeldt hade
mer rätt än han själv visste, då han en gång
i Svenska akademien —• med anspelning
särskilt på den Wallinska pessimismens
gripande bekännelsedikt »Hemsjukan» —
yttrade, att hans store landsman »hade
allvaret, tungsinnet, hemsjukan i bottnen
av sin själ».
61
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
