Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Kring en senromantisk brevväxling. Ernst Kjellanders brev till F. F. Carlson. Av Paul Fröberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kring en senromantisk brevväxling
Han söker uttryck för sin känsla i poesien.
Men de poetiska etyderna handlar inte om
köttets lust, om ögonfägnad eller huslig idyll.
Han präntar en minnesdikt i hennes Thomas
a Kempis, och i poemet Till Maria — några
månader efter avskedet — hör han i den
efterlängtades röst som ur »ett fjerran, stilla»
en hälsning från barndomens oskuldsvärld.
Kärleken till Maria Ehrenborg leder till
en ny uppfattning av livet och människorna:
»Liksom jag i allmänhet förr från ett
konst-ladt lif nedblickade på det enfaldiga liksom
ett lyckligt lägre (hvad man vanligen menar,
då man talar om naivitet etc. etc. och ler med
välbehag åt den trefliga enfalden, i stället
för att förkrossad falla ned och tillbedja den
sublima), så fattade jag förut Svanhvit från
denna sida, som ett vekt, interessant etc.
Från denna Wahn har jag alltmer kommit
till känslan af det stränga, höga, stora, som
ligger i dess väsende, ju mer jag lärt mig se
lifvets svanhvita sida såsom ett ej blott bakom
mig lemnadt ljuft minne, utan äfven såsom ett
framom vinkande, manande mål.» Från
Feli-cias rike vänder Astolf tillbaka till
människornas värld.
Kanske har kärleken till Maria Ehrenborg
inneburit möjligheter, som aldrig fick vecklas
ut. I ett av de sista breven från sommaren
1833 talar Ernst Kjellander om hur han
Ȋlskar Svanhvit egnare, mera slutet, mera
fast, mera mig tillegnande, mindre blott
contemplatift än förr». Han liksom antyder
en förnimmelse av kärlekens jordiska
atmosfär. Men han lämnar henne utan att hon fått
läsa »i det innersta» av hans blick, och i ett
brev från januari 1834 låter han undfalla sig
en suck: »Tryckande magter lägga sig alltid
imellan mig och Svanhvit.» Det är inte bara
sin sjukdom han syftar på. Han har brutit
sig ut ur den miljö, som under några lyckliga
sommarmånader på Kråk hade varit hans
och som — i yttre avseende — alltjämt var
Maria Ehrenborgs.
Den religiösa utveckling, som Ernst
Kjellander under sina sista år genomgår och vars
reflexer glimtar fram på många sidor av hans
brev till sin mest förtrogne vän, medför »ett
grumladt förhållande» till familjen på Kråk.
Han har fått blicken öppen för »lifvets dunkla
djup och nattliga sida» och har nått fram till
en religiositet, där Kristi försoningsdöd och
känslan av synd och skuld —- »som i
Sweden-borgianismen är svag» — blir det centrala.
Mot slutet av 1833 inleder han tillsammans
med nationskamraten Anders Beckman — den
senare Skara-biskopen, nu jämte F. F. Carlson
medlem av det »andarnas brödraskap», vars
medelpunkt Ernst Kjellander var — en
polemisk debatt med den swedenborgska
västgötakretsen. Den intellektualistiska
kvie-tism, som där är den förhärskande
livsstämningen, är honom inte längre nog. Han finner
en »för stor svalka i detta eviga vårväder»,
luften är för tunn »på dessa mensklighetens
höjder, der man vandrar så lätt». »Stundens
hänryckningar» har för litet substantiellt
att ge åt den, som har kommit in i dödens
skugga.
Breven från våren och försommaren 1834
handlar mest om förberedelserna för den
resa till Södern, som ■— efter vad vännerna
hoppas — skall skänka Ernst Kjellander
hälsan igen. I juli är han färdig för uppbrottet,
och F. F. Carlson blir hans ledsagare. Denne
har i Minnen samlat utdrag ur brev och
dagboksanteckningar, som berör
färdeupplevelserna. Det finns i dessa utdrag ingenting
vare sig av sorglöst vagabondage eller av
frejdig kontakt med det pulserande livet.
Kring ruinernas och konstverkens
symboliska innebörd kretsar tankarna, kring
andelivets hemligheter och Guds mening med sin
värld. På den protestantiska kyrkogården i
Florens finner pilgrimen sin sista viloplats.
Aftonen före årsdagen av hans död reses över
graven en minnesvård, föreställande en bruten
kolonn, symbolen för en tidigt avbruten
levnad. »Hvita liljor ligga snögade rundt
omkring», skriver en promotionskamrat, som
var närvarande vid invigningen, »och en
näktergal klagar i närmaste cypress.»
143
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
