Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Timglaset, dödskallen och Fredmans livsvisdom. Av Carl Fehrman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T i m glaset, dödskallen och Fredmans livsvisdom
häst; här är Döden f. ö. avbildad inte som
ett skelett utan som en åldring, en
utmärglad gubbe. Sin ena hand håller han om
hästens betsel; i den andra lyfter han upp ett
timglas mot den mötande. Sanden har
runnit ut ur timglasets övre skål: det är ett
tecken på att riddarens liv nu är tillända.
— Liknande bilder av Döden med ett
timglas i handen blev ytterst vanliga under
15-, 16- och 1700-talen; de spriddes över
hela Europa. Benrangelsmannen med
timglaset finner vi under dessa århundraden
bland annat i de s. k. dödsdanserna,
bildserierna, som framställer, hur Döden
i tur och ordning bjuder upp människor
av olika stånd och åldrar till Dödens dans.
I tidmätarnas äldre historia finns
mycket talande exempel på hur intimt
reflexionen över tiden och reflexionen över döden,
tidskänsla och dödskänsla gick samman.
Under 1500-talet förekom ett slags
klockor, som kallades dödskalleur. Några
exemplar av dessa är ännu bevarade; ett av dem
skall enligt traditionen ha tillhört Maria
Stuart. — Här har själva klockfodralet
formen av en dödskalle. När man har lyft
av käken på dödskallen, blir urtavlan
synlig. Mera skrämmande påtagligt, mera
motbjudande kunde man väl knappast ställa
fram för människorna tanken på dödens
allestädesnärvaro.
Tanken på Dödens närhet inskärpes inte
bara av dödskalleurets form utan också av
de bilder och sentenser, som är ingraverade
i metallen, på kraniets utsida. Där syns i
ett främre fält Döden själv,
benrangelsmannen med sin lie och sitt timglas. Han
står mellan ett palats och en hydda, och
under bilden läser man Horatius’ ord om
den bleka döden, som utan att visa
mannamån klappar på kungarnas torn och den
fattiges hyddor. På ett annat fält är en bild
av Tiden, och därinvid står ett annat
latinskt citat: »Tiden förtär allting.»
Bland bilderna finns också en framställ-
Silv er f ör gyllt dödskalleur.
Förfärdigat av Moyse i Blois.
Tiden mellan 1550 —1600.
ning av syndafallet, och en inskription
omtalar, att Adam och Eva genom sin synd
bragte döden in i världen. Döden var ett
straff för den första synden. Det var tidens
gängse kristna åskådning: så lärde bibeln,
kyrkofäderna och ännu Luther.
Den sista bilden på dödskalleurets
bildserie visar oss Kristus på korset. Därunder
står: »Så övervann han döden.» Orden
uttrycker Nya testamentets och
reformationens triumferande visshet: Döden var
själv dräpt av Kristus, och en väg ur
för-gängselsen var öppnad för människan.
I dessa bilder finner vi samlade snart
sagt alla de viktigaste motiven i
förgängelsetankens historia: tanken om döden, som
gör alla lika, tanken om tiden, som
uppslukar allt, tanken om döden som syndens
lön, och slutligen, tanken om Kristus som
dödens besegrare. Det är karakteristiskt
att alla dessa symboliska bilder har
samlats just på en tidmätare: det visar återigen,
att klockan, för människorna i tidigare
sekel var både tidmätare och memento
mori.
Dödskalleuren är kulturhistoriska
kuriositeter, men det finns andra, lika talande
exempel i klockornas historia av större
räckvidd. I domkyrkan i Strassburg fanns
fram till år 178g en klocka från slutet
147
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
